Hem / Chefredaktörens blogg / Våld I: Tyson

Våld I: Tyson

Har kopplat av i helgen med två våldsamma filmer; en dokumentär och en halvdokumentär (om det nu finns någor sådant; men låt oss inte krångla till diksussionerna i kväll.
Den bästa var James Tobacks dokumentär ”Tyson. The Movie” – i morgon ska vi tala om den dåliga; Nicholas Winding Refns ”Bronson”.
I åratal har jag fått höra att jag är en machoromantiker när jag sagt att Mike Tyson är en väldigt beläst, lugn och reflekterande person. När jag till mitt försvar refererat Pete Hamills intervjuer och essäer så vet folk oftast inte vem jag pratar om – och de som vet säger; ack ja – Hamill – en annan whiskypimplande romantiker. Men i Sverige är det fler som ser på Filip och Fredrik än som läser Pete Hamill – så här är Tysons rykte lika rökt som det sidfläsk från Bredsjö som jag väntar på.
Och självklart var Tyson oskyldig till just den våldtäkt han dömdes för – men han konstaterar också lugnt att han tyvärr utnyttjat kvinnor på alla upptänkliga sätt innan dess…han rycker på de fortfarande kraftiga axlarna…fel brott – rätt gärningsman…han har förlikat sig med straffet därför att han anser att han på något sätt förtjänat det. Inte för det han gjort men för annat.
Som dokumentär är Tyson extremt okonstlad. Han berättar egentligen rätt upp och ner för kameran om sitt liv, då och då har ett matchklipp eller en reportagesnutt klippts in.
Det vi möter är en man som för länge sedan sett sina egna demoner i vitögat, han har förlikat sig med att han inte kunnat kontrollera dem – och viktigast av allt – han har förlikat sig med att han kanske inte kommer att kunna kontrollera dem.
Slagmaskinen som var den bästa tungviktare världen ditintills skådat framstår här som en lugn och vis man, stark därför att han känner sina svagheter. Han visar en märklig värdighet i sin avskedsintervju. Han säger egentligen bara: jag har det inte längre i mig, viljan att skada någon annan. En gång hade han lusten att göra det, det ersattes med en medveten vilja och nu är den också borta.
Var han verkligen bäst – jo, jag känner till the Rings två omröstningar där han som bäst hamnade på 14:e plats (men då var det alla viktklasser) – men vem, säg vem, kunde ha slagit honom när han var som bäst?
Se på de här klippen från Tysons han tidiga år: där inser man hur stor han kunde blivit. Och hur vackert boxning kan vara.

den 15 november 2009

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Våld I: Tyson