Hem / Chefredaktörens blogg / Sydafrika I: Befriarna som blev parasiter

Sydafrika I: Befriarna som blev parasiter

Jag reser till Sydafrika i december och har sedan några veckor börjat läsa in mig mer ordentligt på landet – något jag egentligen aldrig gjort.
Under apartheidtiden fanns det ju inte så mycket att studera. Landet var en hamn för alla världens orättfärdigheter och dumheter – och det enkla och självklara har aldrig utövat någon lockelse för mig när jag valt saker jag vill studera.
Och efter det att de vita släppt makten ifrån sig så fanns det väl heller inte så mycket att diskutera och studera.
Det blev en prydligt och nätt övergång anförd av den helgonlike Nelson Mandela och det som hänt sedan dess visar bara att man inte kan förändra världen, eller ens sitt eget land över en dag.
Eller…tänk om min bild är och har varit helt fel?
Tänk om allt blivit sämre sedan apartheidtiden? Vad skulle det innebära?
Ja, låt oss diskutera här på bloggen de närmaste dagarna – vad som egentligen hänt. För allt har blivit sämre sedan den så kallade befrielsen.
De som ledde befrielsekampen i de södra delarna av Afrika leder också i dag sin länder.
Och det kan väl möjligen tyckas rimligt – även om jag inte tycker att historien ger några bra exempel på ledare som klarat övergången från gerillakrigföring till parlament och regering.
Är man som jag marxist så tror man att de materiella förhållanden under vilka du lever formar dig och din mentalitet. Vad talar egentligen för att 20 år i djungeln i ständig kamp mot en teknologiskt överlägsen motståndare gör dig lämplig att införa demokrati i ett land, eller att en tillvaro där du ständigt måste se dig om över axeln efter utsända lönnmördare – ibland rekryterade i din vänkrets ger dig förmåga delta i en demokratisk diskussion under fredliga former.
Men låt gå – låt oss säga att de där gerillaledarna från södra Afrika kan bli bra politiker i fredstid – men hur blev de så obegripligt förmögna?
José Eduardo dos Santos är inte bara Angolas ledare utan också landets rikaste man.
Mozabiques Armando Gueboza har samma position – rikast i landet och i dne politiska ledningen.
Sam Nujoma är förmögnast i Namibia.
Robert Mugabe rikast i Zimbabwe – förvisso i sig inte så svårt, men han är i verklig mening Joakim von Anka-förmögen.
Och i Sydafrika är alla i den politiska ledningen rika – till och med Nelson Mandelas fru Grace Machel (tidigare gift med Mozambiques förre ledare Samora Machel).
Strax efter maktövertagandet lanserade ANC vad som kom att kallas BEE, Black Economic Empoverment. Och visst ledde denna handlingsplan till att svarta fick mer makt – den lilla grupp svarta som suttit i ledningen för ANC, kommunistpartiet eller fackföreningsrörelsen COSATU. Regeringen tilltvingade sig styrelseposter och olika former av delägarskap som sedan delades ut som förläningar i det egna toppskiktet som belöning för lång och trogen tjänst.
ANC:s maktövertagande via valsedeln öppnade inte för en mer fri och därmed rättvis utveckling och fördelning av landets rikedomar. Det öppnade för total korruption och uppkomsten av ett rikt, svart parasitärt skikt.
Kommande bloggar kommer att behandla:
• Hur fattigt är Sydafrika?
• Jordbrukspolitik
• Jacob Zuma
• Kommunistpartiet
• Är det marknadens fel att Sydafrika är på väg att kollapsa?

den 8 november 2009

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Sydafrika I: Befriarna som blev parasiter