Får alltid min begränsade sömn ännu mer begränsad när jag befinner mig norr om polcirkeln. Konstigt. Fördriver de där onödigt vakna timmarna med dvd-boxar. Just nu är jag fångad av serien om Dexter, seriemördaren som bara avrättar brottslingar efterson hans adoptivpappa supersnuten tidigt upptäckt Dexters läggning och lärt honom att hantera den så att säga i samhällets tjänst. Just nu kollar jag på säsong tre.
Serien i sig är inte så där märklig intrigmässigt – utan det fascinerande är miljöskildringen.
För två år sedan såg jag första säsongen och insåg att jag bara måste till Miami – och så lurad jag kände mig när jag väl kom dit. Florida och Miami måste vara en av de överlägset tråkigaste platserna på jorden, och fulaste. 
Men i Dexter framstår staden som ett smakfullt art deco-paradis, en plats med en alldeles speciell kultur och rytm genom den blodtransfusion man fått från Kuba.
Ha!
Lilla Havanna påminner i livaktighet mest om en nedlagd Texacomack i Flen, vore det inte för vattnet och båtarna så skulle Miami mest påminna om Frankfurt – mycket motorvägar, några höga hus och ett antal krogar med flottig mat.
På samma sätt är filmens, fotots och litteraturens Los Angeles en alldeles annan plats än verklighetens. I somras gav jag upp mina försök att hitta det Los Angeles jag läst om och sett på film. Det finns inte. Lika litet som Dexters Miami.
Men vad vi kanske ska kalla ”platslögner” blir allt vanligare – i senaste Monocle skriver en person på besök i Sverige för att beräta om Carl Malmsten att de flesta svenskar vet vem han är och äger dessutom en möbel han designat. 
Jomenvisst.
De flesta svenskar har inte en Carl Malmstenmöbel hemma. De handlar på IKEA.
Och även ansedda magasin som Atlantic Monthly släpper numera igenom tramsresereportage av vad som verkar vara okunniga studenter som backpackar och behöver dryga ut resekassan.

Det verkar egentligen bara vara New Yorker som nuförtiden låter fakta- och korrekturavdelningen kolla resereportagen.