I måndags utnämndes jag av Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten till ytterhöger därför att jag är mot statligt stöd till kultur.
I mitt svar påpekade jag att jag också är mot företagssponsring av kultur. Jag tror att bra kultur reder sig själv – människor behöver konst och litteratur och är beredda att betala för det. 
Det svaret får Verdinelli att nästan svimma och jag är tydligen nu inte bara ytterhöger (låter som en gammal fotbollsterm; där kommer ytterhögern Benulic och slår en crossboll in framför målet och Nordahl möter …och…MÅÅÅÅL…jo, jag vet att det heter högerytter, men det låter så fånigt som politisk beteckning; finns det en innerhöger…?) – – alltså jag är inte bara ytterhöger utan dessutom kulturfientlig.
Men herreminje, det är ju jag som tror på kulturen, som tror att den klarar sig själv. Hur kan jag då vara fientligt mot den.
Verdinelli däremot som tror att kultur alltid måste ha pengar av någon annan – vad har hon egentligen för syn på kultur?
Det är så märkligt hur många som på alla livets områden är statskramare och som inte kan tänka sig att något fungerar utan att staten övervakar, ingriper och reglerar.
Ibland får jag skit därför att jag i diskussioner om statens roll brukar använda Katrina och New Orleans som exempel på att allt fungerar bättre om staten håller sig borta – se bara hur kretinerna på FEMA fuckade upp hjälparbetet, de saboterade och stoppade vanligt folks och företags hjälpinsatser.
Och nu får jag stöd i min uppfattning av FEMA:s nye chef Craig Fugate (äntligen en vettig Obama-utnämning); Fugate är en tidigt föräldralös hårding som jobbat sig upp; han började sin karriär som ambulansförare och brandsoldat i Florida. Han bär med sig smeknamnet ”Doktor Död” efter sin första dag som ambulansförare – ingen har tydligen fått förklara så många döda som Fugate gjorde under sitt första arbetspass.
Fugates hållning är att allmänheten ska lära sig att ta hand om sig själva. Han får utbrott om folk talar om ”victims” – själv säger han alltid ”survivor”. Det finns inga givna offer, offer är något man väljer att bli.
Han har redan rört om i Washington genom att på FEMA-kontoret skaka om personalen med den ”blixtnedslagsträning” han använde i Florida.
Plötsligt kan han komma in på kontoret med en stor mugg kaffe i handen och skrika: ”Kärnvapenladdning detonerad i Queens. Vad gör vi?”
Jävlar den som inte levererar.
På sin första arbetsdag på FEMA samlade han personalen och frågade: hur många av er har katastrofplaner med olika scenarios för era familjer? Räck upp en hand.
Mycket få händer räcks upp och Fugate får givetvis ett utbrott och påtalar skrikande att det känns väl litet skakigt om de som ska ansvara för nationens katastrofberedskap inte ens har katastrofplaner för sina nära och kära….

Ah, jag får alltid rätt till sist…such a sweet feeling...