Hem / Chefredaktörens blogg / Guillou, Strömstedt och Larsson

Guillou, Strömstedt och Larsson

Slog nyss igen Jan Guillous minnen ”Ordets makt och vanmakt” och det har varit fascinerande läsning – dels givetvis för skvallerfaktorn – och Guillou är en god och elegant skvallrare; har alltid det där litet förlåtande tonfallet som man har när man talar om en snäll men fnoskig onkel när han beskriver andras påstådda tillkortakommanden. Det är elakt i sak men låter snällt. Kanske litet överklassigt nedlåtande rentav när jag tänker efter.
Dels är det givetvis nostalgifaktorn – Guillou skriver ganska roligt men ändå avslappnat om den svenska maoiströrelsen – fraktionerna, enhetsfronterna och trätorna, min ungdom och några år till passerar revy.
Men det är också deprimerande läsning därför att Guillou om och om igen påminner oss om dumheten, ignoransen och fegheten i den svenska journalistkåren, exemplen är flera:
– när Guillou lyckas få Keith Cederholm frikänd så borde det rimligtvis lett till att också de andra som dömdes för medhjälp frikändes. Men så blev inte fallet – vare sig media eller rättsapparat orkade bry sig om att göra det enda hederliga.
– alla dessa fabricerade och hopkokade historier om terrorism, kannibalism och masspedofili – hur fan kan folk underlåta sig att skriva sådan skit? Jag minns när jag på TV4 fick uppdraget att kolla ett tips om att polisen i Södertälje tänka börja gräva upp skogarna för att leta efter gravar där bortrövade barn begravts efter det att de offrats och sexuellt skändats. Jag ringde några poliskällor som berättade att: nej, för helvete, det där är bara nys. Vi gjorde inget. Kvällstidningarna körde dock grejen i några dagar – typ; här kan de sexmördade barnen vara begravda.
Problemet är inte så mycket att medias maktstruktur och chefer kräver sensationer, problemet är att journalister frivilligt hittar på bisarra och bedrägliga historier för att främja sin karriär.
Men jag ser ett problem i Guillous beskrivningar – och det är att han lyckas förena principfasthet med principlöshet – ett exempel är hans avsky och förakt för Bo Strömstedt; en av de journalistiskt och politiskt sett mest obehagliga individer man kan tänka sig (och eftersom jag bott granne med paret Strömstedt så vet jag att de som personer dessutom var så dumdryga att de allmänt avskyddes i hela Tanto.)
Dock – en annan lika stor fördärvare av kvällstidningarna (och media i allmänhet) är Thorbjörn Larsson – men han betecknas konstant av Guillou som ”vän”. Varför? Båda är Strömstedt och Larsson är personer som aktivt arbetat för att korrumpera journalistsjälar som redan från början var ganska fördärvade.
Men Larsson får givetvis godkänt därför att Aftonbladet gett Guillou utrymme. Begripligt… men kanske inte så principfast.

den 31 augusti 2009

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Guillou, Strömstedt och Larsson