Vi har alltid en tendens att skriva historien så den passar vårt intresse, det bor en liten svårkontrollerad Hegel i oss som  för bok över den tid som gått så att det som är nu ska berättigas av det som var. 
I förra numret av New York Review of Books för Timothy Snyder ett mycket intressant resonemang där han pekar på att vår bild av Förintelsen är helt fel och vi förstår därför inte riktigt vad som skedde.
För de allra flesta är Förintelsen liktydigt med Auschwitz, Majdanek, Sobibor och de andra förintelse- och koncentrationslägren. Men som Snyder påpekar – det var bara en mindre del av Europas judar som mördades i lägren – de flesta sköts och kastades i massgravar under de rasande utrensningsaktioner som nazisterna genomförde under fälttågen i Polen och Ryssland. Samma sak hände i Baltikum och på Balkan. Eller Rumänien.
Men i historieskrivningen blir Förintelsen en sak som utspelades i lägren, men i själva verket skedde allt i allas åsyn, och ibland med civilbefolkningens medverkan.
Så att göra Förintelsens historia till en fråga om lägrens historia är ett sätt att göra färre medskyldiga eller till fega vittnen.
Så frågan om vad vem visste om lägren och vid vilken tidpunkt är en ganska ointressant fråga. Förintelsen var redan påbörjad när lägrens ugnar började användas – vilket också gör att historierevisionisternas diskussion om huruvida det fanns gasugnar i lägren och vad de användes till är ganska ointressant – låt dem istället försöka förklara Babij Jar.

Inser att det kanske verkar märkligt att skriva den här bloggen samma dag som det stora diskussionsämnet i Sverige är frågan om det förekommer handel med palestinska organ – och hur Sveriges ambassadör i Israel kan var så korkad. 

Men vi tar det i morgon...iband föredrar jag att försöka förstå historien.