SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Chefredaktörens blogg / Det skadliga kulturstödet

Det skadliga kulturstödet

Första arbetsdagen för veckan för med sig åtta möten och en arbetslunch där jag, Mattias Svensson och Lars Winterstrand diskuterar kommande Voltairenummer, och så pratade vi om de debatter vi organiserar på bokmässan. Mattias tyckte vi var litet mesiga i vår rubricering av kulturdebatten där vi ställde frågan om kultur verkligen behöver statliga pengar (eller någon annans pengar än kulturkonsumenternas) – han menade att stöd i sig inte bara var onödigt utan också direkt skadligt. Men där är vi ganska överens.
Jag har det samtalet i öronen när jag på hemvägen på tåget läser en recension i Sunday Times av Dylan Thomas dotters memoarer: My fathers places av Aeronwy Thomas.
Den alldeles lysande recensenten påminner oss om hur Kingsley Amis i ett brev till Philip Larkin kallar Dylan Thomas poesi för ”löddrande piss”, Amis berättar om hur han vill ”gå på hans (Dylan Thomas) ansikte, sparka honom på kuken” och av någon obegriplig anledning ger sig Amis-arslet också på Dylan Thomas nästan devota hustru Caitlin och kallar henne en ”lögnaktig, våldsam irländsk säck”.
Jag tror det råa, obehagliga, hatfyllda och snuskiga tugget mellan kulturarbetare när de tror att utomstående inte hör (på krogen) eller kan läsa det som skrivs (i brev och dagböcker) kommer sig just av en situation där man inte är sin egen herre. Kingsley Amis – som så många andra var tvungen att slicka och fjäska – sådant skapar vrede, ilska och självhat och sådant leder alltid till aggressioner mot andra.
Så vill vi ha ett kulturklimat som kännetecknas av att folk tänker fritt, öppet, fördomsfritt och är beredda att försöka förstå dem som tycker annorlunda – då måste vi befria kulturlivet från beroende av statliga bidrag eller mecenatpengar.
Återigen – människor suktar efter stora och goda tankar – ger vi dem de stora och goda romanerna, pjäserna, filmerna och utställningarna så kommer de att vilja betala för det.
Någonstans där finns lösningen – i förenandet av en obotligt romantisk tilltro till människan och till marknaden – där den fria individen kan sälja det hon skapa eller köpa det hon vill ha. Närmare än så kommer man inte socialismen.
Och längre bort från den kommer man inte om man tänker sig ett samhälle där vi måste fjäska för att garantera vårt uppehälle.

den 19 augusti 2009