SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Chefredaktörens blogg / "Va, är inte alla judar och kommunister?" En stor marxist har gått ur tiden

"Va, är inte alla judar och kommunister?" En stor marxist har gått ur tiden

Ser nu att en av vår tids viktigaste tänkare är död. Jerry Cohen var historiker, filosof och marxist och en av grundarna av Septembergruppen – ett gäng radikaler som kallade sin riktning No-bullshit-marxism och som ursinnigt försvarade marxismens materialism och betoning av ekonomiska och teknologiska faktorer som bestämmande för utvecklingen.
Men ett viktigt moment i Cohens tänkande var också hans betonande av logik – han var en våldsam motståndare mot alla försök att trolla med knäna och trixa med dialektik – marxistiska förklaringar måste alltid vara logiskt konsistenta annars var de vare sig förklaringar eller marxistiska. Men så började han också sin bana som Poppers elev för att sedermera bli hans vän – även om de ideologiska skillnaderna var stora.
Cohens storverk Karl Marx's Theory of History: A Defence är nödvändig läsning för alla dem som vill ha ett motgift mot de senaste fyrtio årens försök att förvandla marxismen till en litet allmännare kulturteori.
En annan fascinerande aspekt av Cohen var hans långa brottning med Nozick och liberalismen – något som jag också ägnat mig åt – även om jag och han inte kopplat riktigt samma grepp. Men det är uppenbart att han liksom jag skakades av den obönhörliga logiken i ”Anarki, stat och utopi” vilket ledde till verk som Self-Ownership, Freedom, and Equality och If You're an Egalitarian, How Come You're So Rich?.
Nozick besvarade aldrig kritiken, men det fanns liberaler som i sina motattacker undrade vad Cohen egentligen bråkade om – för fanns det inte en libertariansk kärna i hans eget resonemang?
Många har skrivit vackra minnesord om honom i allt från Monthly Review till Socialist worker, och alla betonar hans humor och folklighet (inte så vanliga egenskaper hos en Oxfordprofessor – men så växte han upp i enkla förhållanden – han berättade att han var tio år innan han fattade att det fanns andra människor än judar och kommunister i världen).
Och den som sett honom sitta i en paneldebatt, plötsligt tröttna på meningsmotståndarnas attacker och börja sjunga den gamla fackföreningssången ”Solidarity forever” kan inte annat än sörja att vi förlorat ännu en marxist med humor och självdistans – han krävde logik i resonemangen, men var inte mycket för hårklyverier.
Vackrast av allt är nog ändå de här minnesorden eftersom de kommer från någon på andra sidan.

den 13 augusti 2009