Är i London för bokmässan – smiter iväg för att besöka Tate Moderns utställning ”Defining constuctivism” om den ryska konstruktivismen. Den är ganska usel – den är uppbyggd kring Alexander Rodchenkos och Liubov Popovas liv och verk; nej, förresten – det är den inte alls. Merparten av utställningen ägnas åt deras verk innan revolutionen – sal efter sal med trianglar, cirklar och kvadrater i olika färger.
Men allt det där var ju bara förarbeten för det de gjorde efter revolutionen 1917.
Det är som att lösa biljett till en bra fotbollsmatch men få nöja sig med att se ett träningspass.
Rodchenko, Majakovskij, Meyerhold – alla ville de att konsten skulle bli en del av vardagen; göra den vackrare och mer funktionell. De gjorde reklam (alla annonser med Majakovskijs copy och Rodchenkos design är fortfarande fantastiska).
Hur många konstnärer eller poeter skulle i dag vilja ägna sig åt kommersiell verksamhet och marknadsföring?
Men vi får se jämförelsevis litet av denna del av deras liv, och Rodchenkos verksamhet som fotograf (han var verkligen en renässansmänniska) berörs bara flyktigt.
Någon riktigt kritisk diskussion av konstruktivismen efter revolutionen finns det heller inte utrymme för – och det finns mycket att fundera på där. För samtidigt som konstruktivisterna ville göra vardagen vackrare så ville de också konstruera vardagen – de strukturer vi rör oss i; deras filosoferande om hur städer skulle byggas är väl inte sådär väldigt tilltalande – någonstans på vägen övergår lusten att skapa vackra föremål som tjänar människan i lusten att skapa människor som är tillräckligt vackra för att passa föremålen. Den nya människan som accessoar till den sköna nya världens ting.
Men trots allt – konstruktivisterna och futuristernas stod för någonting nytt, stort och radikalt – och deras verk är något som dagens ”kulturarbetare” borde studera och lära av så man kunde ta bort citattecknen kring titeln.
Jag vill en riktig utställning med Rodchenko – en utställning som räddar honom – och som inte kastrerar en stor konstnär.