En av de ansvariga för den svenska marxismens förfall är Sven Eric Liedman, i årtionden har han rört sig i idéernas värld och gjort allt för att förminska och förringa sambandet mellan tänkandet och den materiella världen.
Några generationer studenter i idéhistoria har tuggat sig igenom hans lärobok som bytt titel allteftersom världspolitiken utvecklats, och denna idealism märks också tydligt i hans sjävbiografi ”Blickar bakåt”.
Liedman verkar aldrig fundera över vad som formar hans idéer eller omvärldens föreställningar. Han är tvärsäker på hur det går till – han läser, hans diskuterar, läser litet till och så vips får han en idé. Simsalabim så hålls ideologin i trim.
I Liedmans värld sker idéproduktionen helt skild från den verkliga produktionen, de har inget samband med varandra. För att förstå en idé krävs bara att man kan sätta in den i ett idéhistoriskt sammanhang – se vilka andra tankeströmningar den utvecklats ur eller i kamp mot.
”Blickar bakåt” har några inledande kapitel om barndomen i en skånsk prästfamilj som är lågmälda och ändå väldigt levande – men sedan börjar en sällsynt trist katalog som berättar om Liedmans liv på kultursidor och universitet, han verkar trivas på båda ställena även om han föredrar ”friheten” på universitetet. Hur man alls kan tala om ”frihet” när det gäller tidningsvärlden eller den högre utbildningen förstår jag inte riktigt. Antalet fria andar är ganska begränsat där och har varit så länge – både journalistik (framförallt kultursidor) och universitet kännetecknas av att resurser och antalet tillgängliga platser är vida färre än antalet hugade skribenter och forskare.
Detta skapar underdånighet mot dem som sitter på pengarna och makten och gör att människor anpassar tänkande och beteende. Liedman beskriver ganska bra hur han konstrar och vägrar anpassa sig under sin inledande tid på Sydsvenska Dagbladets kulturredaktion, men han ser inte att han går in i samma hierarki och struktur när han börjar på universitet – han ser inte hierarkin där därför att han redan tänker likadant som dem som sitter med möjligheten att utdela en förläning som föreläsare eller forskare.
Visst finns där tillfällen då Liedman hävdar en åsikt som avviker från andra i den akademiska världen – men bara i de fall då han kan få pluspoäng i ett annat läger – att från en position på Göteborgs universitet angripa en ståndpunkt som framförs från katedrarna i Lund kan stärka den egna ställningen. Ungefär som när Svenskans och DN:s kulturskribenter då och då fäktas litet med varandra. Har ingen annan funktion än att visa den egna flocken att den kan lita på en.
De sista kapitlen – där Liedman berättar om alla sina duktiga doktorander – är märkligt usel läsning. Vi får bara veta hur begåvade de är – inte så mycket om vad de arbetat med.
Någonstans i texten grubblar Liedman litet grann, i några meningar, över Gramscis diskussion om intellektuella. Dels att det finns traditionella intellektuella, de som sitter i elfenbenstornen och filosoferar, dels de organiska intellektuella – de som arbetar (det kan vara på alla nivåer och sammanhang) och samtidigt är intellektuella. Det är så uppenbart att Liedman inte riktigt förstår varför någon skulle vilja vara en organisk intellektuell, när man kan utöva den intellektuellas traditionella roll, och därmed bli det beståendes vakthund – även om man utger sig för att vara vänster.

Och ändå – Liedmans stora avhandling "Motsatsernas spel" om Friedrich Engels och naturens dialektik är trots allt nödvändig läsning.