I debatten efter Susanne Dodillets avhandling om prostitution – ”Är sex ett arbete?” så har en förnuftig ståndpunkt fått vad det verkar allt fler anhängare – den att man måste skilja mellan traficking och sex mellan fria vuxna varelser som köper respektive säljer sex.
Det är två olika typer av företeelser och ska givetvis inte diskuteras under en gemensam etikett som prostitution, heller ska de inte vara föremål för samma sorts lagstiftning.
Och i det senare fallet så finns det väl överhuvudtaget inte skäl att lagstifta, förbjuda eller kontrollera.
Men så här på en internationella kvinnodag som högtidlighålls mitt i en ekonomisk kollaps är det väl värt att påminna om att i varje land så är det kvinnorna som drabbas hårdast (även om Le Nouvel Obs rapporterar om att Ségolène Royal hävdar att krisen kommer att stärka kvinnornas position – deras speciella egenskaper behövs just därför att det är kris).
Och det komplicerar debatten om prostitution.
Hur ska vi se på de kvinnor som ser prostitution som enda utvägen för att försörja sig eller sina barn.
Eller om de nu inte säljer möjligheten att bruka sin kropp till andra utan bara rätten för andra att betrakta den – eller säljer sin rumpa i en lapdance?
Guardian berättar att antalet lapdanceställen i Storbritannien fördubblats på fem år och att branschen sysselsätter tiotusen kvinnor (låter orimligt).
Moralpanik blossar upp i vissa städer där nyetableringar planeras. 
Artikeln berättar om kvinnor som ser det som sin självklara rätt att ägna sig åt lapdance men också om kvinnor som sorgset beklagar att det är det enda jobb de kan hitta.

Å ena sidan tycker jag folk ska få göra vad de vill med sina kroppar. 
Å andra sidan tycker jag inte människor ska se sig tvungna att ha sex eller vicka på ändan för att kunna betala sin hyra – jodå – det är så illa att man kan bli tvungen; det finns inte alltid jobb.
Dock – jag brukar bli förbannad på dem som inte tar de jobb som finns utan hellre hankar sig fram på kurser och bidrag.
Så varför berörs jag av ovilliga dansösernas klagan?
Möjligheten kan man upplösa den motsättning som verkar finnas i min uppfattning genom att säga att för dem som frivilligt vill sälja sin kropp är sex att betrakta som arbete.

För dem som är tvungna att göra samma sak men egentligen inte vill är sex inte att betrakta som arbete – utan de utsätts för en form av förtryck. Det som har att göra med känslor och kärlek ska inte behöva förvandlas till en vara – där finns en gräns som är värd att bygga upp barrikader kring.

Men om någon vill gå till marknaden med sitt kön – så var så god.