”Allt vi här drömma om” är Erik Wijks försök att förstå varför hans far drar sig undan från världen och sin (mycket rika) familj och varför han bryter kontakten med sina barn för att studera Swedenborg, Bibeln och Gandhi och den tid han får över i sin eremitstuga i skogen använder han för att bland annat försöka lösa mordet på Olof Palme.
Boken är välskriven, vilket inte är det lättaste med tanke på allt som måste ligga där och pyra i författarens själ – känslan av svek, känslan av att bli övergiven därför att ens pappa trivs bättre med att studera en lätt rubbad 1700-tals drömmare – men Wijk har skrivit en balanserad och vacker bok – men för mig är den ändå obegriplig – detta därför att den ingår i en tradition där författaren försöker förklara sig själv eller en annan enskild individ.

Missförstå mig inte – jag har inget mot biografier – Caros stora trilogi om Lyndon Baines Johnson är bland det bästa jag läst. Det jag vänder mig mot är mer sådant som Sartres Flaubertprojekt (och Sartre är ju en av Wijks förebilder) – tanken på att allt hos en individ (verkligen allt) ska kunna förklaras och sättas in i ett sammanhang där varje del förklarar och betingar andra delar. För den sortens författare blir motsägelsefulla beteenden något som måste monteras ned och skärskådas bit för bit för att sedan monteras ihop på ett sätt som logiskt hänger ihop eller som är förenligt med förväntningar och konventioner.

Varför? Kan vi inte säga som Walt Whitman: "Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself, I am large, I contain multitudes."