SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Chefredaktörens blogg / Slas – sentimental suput

Slas – sentimental suput

Bara Sverige svenska litteraturfyllon har – bara svenska alkoholister skriver romaner och sångtexter som har den där särpräglade svulstigheten och sentimentaliteten, ”allesamman, tyck synd om mig nu…”
Nu har Nils Claesson, son til Slas, berättat om sin suputfarsa i ”Blåbärsmaskinen”.
På tiden.
Jag har aldrig riktigt förstått vad som skulle vara Slas storhet.
Men det är som vanligt i kultur–Sverige; en del får kultstämpel och dessutom – allt som kommer från Söder i Stockholm anses litet mer genuint och fint.
OK, Slas skrev sisådär 80 romaner, men nej, de var inte bra. Han hade ett annat språk än andra svenska författare – och…blir han en stor författare för det?
Sanningen är att han fick en plats på kulturparnassen därför att han förkroppsligade södergamängen – och de är ju per någon slags definition roligare och radikalare än andra…
Jag förstod aldrig där beundrande reportagen där Slas vardag beskrevs med de eviga komponenterna; skriva, supa, boxningsträna.
Slas manierade sentimentalitet, hans sorgsenhet över något som flytt (och som aldrig definierades) var bara den manodepressiva alkoholistens allmänna ångest.
Visst har stor konst skapats av missbrukare – tänk bara på Raymond Chandlers dryckesorgier; som när filmstudion låste in honom i en bungalow och varje dag levererade sprit mot att han först stack till budbäraren en manusbunt. Men Chandler gjorde aldrig litteratur av sitt supande, han söp för att kontrollera de demoner skrivandet släppte loss. För att döva sig själv och sin energi. Och hans skrev smalt och sparsmakat om världen därute.
Jämför det med de svenska suputskribenterna: Lundell, Plura, Slas – de skriver tjockt och inåtvänt. Där finns en fettrand på orden som kommer sig av att…ja, jag vet inte riktigt vad.
Men publiken gillar det. 
I den svenska folksjälen finns ett stråk av uppgivenhet, en rädsla av att inte räcka till…
Som icke.–svensk känner jag en viss ömhet för det draget i den svenska folksjälen, men som icke–svensk känner jag också en vämjelse över den fyllesentimentalitet som präglar väl mycket av den svenska populärkulturen, och där är Slas bara en stillsammare variant av Lundell. 

den 5 februari 2009