Rätt mäktigt, tills kameran glider ut över de allsångssjungande massorna – och jag tänker: vad sjunger ni för egentligen? Visst, det är ert land men ni tror väl ändå inte att ni nu upplever en ny tids gryning, en tid då rövarbaronerna förlorar det de orättmätigt stulit?
Jag är ganska skrämd över att se med vilken nästan religiöst extatisk känsla Obama hälsas. Det är som om Jesus skulle återvänt.
Men vi bör komma ihåg att om det är Jesus som återvänt så har han också återuppväckt Pontius Pilatus, fariséerna och månglarna för att ge dem en plats i sitt kabinett.
Representanter för det demokratiska partiets adel, plus ett gäng gamla Wall Street-manipulatörer och så ett ledarskiktet i Clinton-klanen.
Change?
Oh, yes.
Få saker har gjort mig så bekymrade de senaste åren som folks vilja att blunda, att hoppas och låtsas att Obama är någon annan än den han är.
Som den kloke Ralph Nader sagt: det enda som brukar skilja det demokratiska och det republikanska partiets presidentkandidater åt är den hastighet med vilken de kastar sig till marken inför storbolagens diktat.

Men man kan väl säga att det är väl litet orättvist.
Obama framför sin underkastelse på ett mer välartikulerat sätt än George med sina mumlanden.

...och om Woody befunnit sig i publiken i dag hade han klentroget gnagt litet på den nyss slockande fimpen i mungipan, lyft på kepsen och kliat sig fundersamt på huvudet och tänkt: varför står de och sjunger min sång för att fira att en massa goddagspiltar från Harvard tagit över administrationen?