Hem / Chefredaktörens blogg / Lågkultur I: Klant möter Clint

Lågkultur I: Klant möter Clint

Just nu pågår den 112:e svenska kultursidesdebatten om högt och lågt i kulturen.
Debatterna brukar uppstå när de som skriver om hög kultur tycker i den låga kulturen får allt mer plats i kultur&nöjes-bilagorna.

Men det är ju inte där problemet ligger. Problemet ligger i att den svenska kritiken är havererad – vare sig den behandlar högt eller lågt.
Kritik i dag blir mest internreferenser – kritikern diskuterar om verket (bok, film, skiva eller uppsättning och konsert) eller konserten är bättre en föregående verk av samme konstnär/artist/grupp.
Vad som avgör om det anses bättre eller sämre är oftast ganska oklart – en rimlig gissning är att det beror på kritikerns humör för dagen.

Men precis som det inte finns dåligt väder (bara dåliga kläder) – så finns det egentligen ingen hög eller låg kultur – bara dåliga kritiker.

Även den så kallat låga kulturen kan säga oss mycket om den diskuteras och kritiskt analyseras och betraktas av någon som är kunnig. Hög och låg kultur är bara olika uttryck för vad vi människor kan, tycker om och behöver – vid olika tillfällen.

Och vi behöver intelligenta texter om båda företeelserna – och visst finns det kvar bra kritiker av den höga litteraturen – men av spänstig, upplysande kritik av den höga nivån på andra konstarter – det möter vi alltför sällan.
Kanske mycket för att vi saknar kulturkritiker – skribenter som kan verka över hela fältet – från arkitektur till litteratur.

Men om situationen är besvärande där uppe i de högre kultursfärerna – så är den katastrofal i de lägre räjongerna. Kretinismen är total när man ska skriva om kultur som är populär (om som därmed betraktas som låg).

Läs Cecilia Hagens ”intervju” i dagens Expressen med Clint Eastwood. Hon vet ingenting om honom, ställer töntfrågor om hur det är att åldras och så vidare.
Vi talar om en senior writer som på sin höjd ska klämma ur sig en text i veckan åt Expressen, hon har all tid i världen att förbereda sig men hon känner inte ens till uttrycket ”make my day” utan googlar det efter intervjun. Antagligen var det en vaken redigerare som hjälte henne där.

Eastwood är en konstnär som rört sig från det låga till det höga och skaffat sig makt så han kan producera och regissera vad han vill. Om den resan får vi inget veta.
Antagligen för att Hagen inte känner till den, för henne är Eastwood en person som brukar spela personer som ”föredrar att skjuta folk i ryggen”?????

den 7 september 2008

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Lågkultur I: Klant möter Clint