Den kommande veckan är det 40 år sedan den demokratiska partikongressen genomfördes i Chicago.

Martin Luther King hade mördats, Lyndon dragit sig ur kampen om nomineringen som partiets presidentkandidat bara för att försöka få någon att be honom komma tillbaka efter det att Sirhan Sirhan skjutit Robert Kennedy. Fältet hade ju liksom förändrats.

I senaste numret av GQ har man ett långt reportage där man låter några av deltagarna på konventet minnas tillbaka – hur var det egentligen?

En sak som omedelbart slår mig är hur fattigt det interna gnölet i det demokratiska partiet varit i år om rädslan för splittring och så detta tjatande om att Hillary skulle erkänna sig besegrad tidigt så partiet hann enas och visa en enad och nyreveterad fasad på konventet.

Förvisso avskyr jag Clintons – men Hillary gjorde alldeles rätt.

Ett parti mår bara bra av inre strider – och vad skulle kunna vara mer upplyftande än att nomineringen avgörs efter öppen och hård idékamp i diskussionerna på konventsgolvet.

1968 var just ett sådant år. Den mer välkammade vänstern hade mobiliserat internt och spelat efter reglerna och McGovern och McCarthy hade byggt upp rejäla delegationer.

På gator och torg i Chicago fick de kraftfullt stöd av den utomparlamentariska vänstern som demonstrerade dygnet om för att partiet skulle ta ställning mot Vietnamkriget.

Protesterna blev ibland ganska drastiska. Jerry Rubins grupp oljade in en stor, ilsken gris och släppte ut honom på ett möte – för att det skulle bli litet extra fart på galten så körde de upp en majskolv i röven på grisen. Men så planerades en hel del av aktionerna under ett stort intag av narkotiska preparat. 

Det demokratiska konventet det året är viktigt – aldrig har alla delar av amerikansk vänster arbetat så målmedvetet för att förändra det demokratiska partiet; aldrig förr hade de heller haft en så klar och entydig fråga som krigsmotståndet att samla alla de goda krafterna kring.

Ändå lider man nederlag i den interna striden och i presidentvalet segrar Nixon.

När jag betraktar den amerikanska vänsterns historia tänker jag ibland att den lyder under termodynamikens andra lag. Så fort den försöker skapa ordning så ökar bara sönderfallet i dess universum.