Det finns en märklig uppfattning om att Kina utvecklas exceptionellt snabbt ekonomiskt därför att det är en diktatur – då slipper man ju krångla med fackföreningar och demokratiska fri- och rättigheter – och sådant anses ju olönsamt.
Och den konventionella visdomen har också alltid hävdat att det är så att Indien aldrig kommer att kunna utvecklas snabbare än Kina därför att Indien är mer demokratiskt och demokrati är inte bra för tillväxten i utvecklingsländer.
Men de senaste 10 åren har Indien stadigt tagit in på Kina och går nu om i tillväxttakt och välståndet fördelas jämnare än i Kina.
Orsaken till detta är att den politiska friheten nu åter ökar, landet är på väg ut ur Gandhi-årens demokratiskugga – det var en period av ständiga inskränkningar i parlamentets och rättsväsendets makt. Om och om igen införde Indira undantagstillstånd av olika orsaker och ströp delstaternas självständighet.
Men ju mer demokratin stabiliseras – desto rikare blir Indien.
Under samma period – från 1990-talet och framåt har friheten alltmer inskränkts i Kina – detta i jämförelse med 1980-talet som var en period av unik frihet under kommunistpartiets välde. Det var därför tillväxten då var så snabb påpekar Yaheng Huang i en essä i senaste numret av Foreign Policy.
Under Deng Xiaopings, Hu Yaobangs och Zhao Ziyangs ledning genomfördes en mängd reformer som djupt förändrade situationen för hundratals miljoner kineser – de fick ökad frihet – och därmed ökade som sagt samhällets rikedomar.
Folkkongressens makt ökade, det lokala självstyret stärktes, rättsväsendets ställning blev vida mer självständig. Av de tolv miljoner företag som växer fram under dessa år är 10 miljoner privatägda.
Och det är också dessa år då Deng säger att partiet måsterekrytera ny kader bland entreprenörerna – samtidigt minskas partiets makt tillförmån för andra institutioner i samhället.
Men under 1990-talet ser vi en annan utveckling. Regionernas möjlighet att själva bestämma sin skatt avlägsnas – centralmakten tar allt större delen av de skatteintäkter som genereras lokalt. Även byarnas budgeterat beslutas nu mycket högt upp i statsapparaten.
Centraliseringen innebär att de anställdas andel av BNP minskar från 53 till 45 procent mellan 1990 och 2002.
Analfabetismen ökar åter och i dag är mer än 100 miljoner vuxna kineser analfabeter– en ökning med 20 miljoner på åtta år.
Dengs trojka släppte loss marknadskrafterna och minskade statens makt. Folk fick det bättre.
Dengs efterträdare stärkte partiets makt över statsapparaten samtidigt som staten centraliserades. Folk fick det sämre.
Kina under 1980–talet visar på en möjlighet för ett kommunistiskparti att spela en positiv i roll i utvecklingen av ett land i tredje världen.
Men hur kunde då partiet åter utvecklas till ett arbetar-och bondeplågande parti?
En fråga väl värd att diskutera. Var det verkligen en nödvändig utveckling?
Låt oss resonera om det – förhoppningsvis redan i morgon.