Nej, vi lär inte få se några politiska protester från idrottsmännen under OS. Tyvärr.
Åtminstone på det området var det bättre förr – som under det OS som hölls för precis 100 år sedan i London. Under öppningsceremonin paraderar alla nationer in på arenan och förbi den loge där de brittiska kungligheterna sitter tillsammans med en del representanter för andra inavlade, blåblodiga krönta släkter från Europa.
Alla nationers lag sänker fanan när de passerar logen fylld med folk med en ryggkota för mycket.
Alla nationer utom USA som inte sänker Stars and Stripes.
Lagkaptenen Martin Sheridan förklarar efteråt: "Den här fanan sänks inte för någon jordisk kung”.
Annat det än den orgie i allmän underkastelse som vi såg ifredags, dessutom begriper jag inte riktigt det estetiska i att se 2800 människor spring, hoppa, rulla eller på annat sätt röra sig i takt så att olika mönster bildas.
Jo, jag vet. Jag gillar manligt konstsim. Men de synkrona rörelserna uppfattar jag på annat sätt.
Möjligen är det det gravallvarliga i dessa kinesiska eller nordkoreanska massbaletter som gör det hela så obehagligt.
Eller så är det just att det rör sig om ”massor”. Individen är borta. Bara en myrstack av människor som rör sig som myrdrottningen behagar.
Eller så beror det på att jag just nu läser Roderick Macfarquhars och Martin Schoenhals ”Mao´s last revolution” och de väldigt noggranna beskrivningarna av händelseförloppet under den ”Stora proletärakulturrevolutionen” gör väl attman påminns om andra massmöten i samma stad när man ser skuttandet i Pekings fågelbostadion.
Boken är annars egentligen inte värd att läsa. Händelseförloppet blir obegripligt eftersom författarna aldrig diskuterar vilka grundläggande politiska skillnader som finns mellan de olika viktigaste aktörerna. De diskuterar heller inte sambandet mellan Det stora språnget och kulturrevolutionen.
Den totala katastrof som det stora språnget orsakade – minst 14 miljoner människor svalt ihjäl – isolerade Mao politiskt i partiets ledning samtidigt som det orsakade en vrede i breda folklager.
Kulturrevolutionen blir ett sätt för att Mao att slå tillbaka mot Liu och Deng som fått sina positioner stärkta genom att luta sig mot dem som är kritiska mot idiotierna under det stora språnget – men samtidigt är det ett listigt sätt att ge massorna utlopp för all den vrede som ligger och kokar efter det lidande de fått utstå. Vildsintheten under kulturrevolutionen kan inte förstås om man inte studerar förtrycket under de tstora språnget. Kulturrevolutionen gav människor en möjlighet att med bambukäppar prägla ihjäl dem som tvingat dem att försöka gjuta stål på bakgårdar och som upplöst fungerande jordbruk för att skapa kommuner.
I sammanhanget är det märkligt att en så okunnig text som Jan Myrdals kan publiceras på Aftonbladets kultursida 2 augusti (jo, jag vet –Aftonbladets kultursida publicerar de mest märkliga saker, men ändå!) Där placerar Myrdal Mao i linjen av kinesiska ledare som oavsett politisk ståndpunkt sett till Kinas bästa – men för Mao var den personliga makten det viktiga – han drev medvetet ut landet i vad som måste betecknas som inbördeskrig – veritabla gatustriderutkämpades i de flesta av Kinas städer mellan olika grupper.
Att som Myrdal försöka påskina att det skulle vara värre idag i Kina därför att det – med all rätt – förekommer strejker och motstånd mot överheten i industri och jordbruk är sjukt. Förmodligen gillar Myrdal Macfarquhars och Schoenhals verk., de är också ganska lättledda.
När de berättar om Maos simtur i Yangtzefloden 1966 noterarde att han skulle ha simmat 16 kilometer på en timme och 5 minuter. Dagensvärldsrekordhållare på 1500 frisim för herrar skulle klara kanske 6500 meter påMaos tid. Men den gamle diktatorn simmade alltså dubbelt så långt.
Hur förklarar författarna det.
Jo, ”det var starka strömmar” i floden.
Skulle tro det.
Att Kina i dag rör sig åt rätt håll är resultatet av att det slutligen blev "kapitalistfararna" som segrade i linjestriden i Kinas Kommunistiska parti.