Några dagar i Nice. Tristare stad än Marseille. Läser Alfonso Sciroccos biografi Citizen of the world om Garibaldi som ju föddes här.

Det sägs att det finns en växande självständighetsrörelse i Nice – ser dock inga spår av den.

Men det vore inte underligare än att den norra delen av Italien vill frigöra sig från den södra och helt i linje med förvirringen hos stadens store son; för Garibaldi var inte bara mannen bakom Italiens enande – under sin exil i latinamerika kämpade han för att delar av Brasilien skullebryta sig loss och bilda en egen stat.

Varför det ibland var bra att skapa nationalstater av småstater och ibland bra att spränga existerande stater till små partikelländer är litet svårt att förstå – men den gode Giuseppe var väl ingen större tänkare.

Som David Gilmour påpekar i sin recension av Sciroccos verk i New York Review of Books så var kanske Italiens enande en enda stor olycka och därmed blir Garibaldi till stor del ansvarig för de årtionden av enorma regionala skillnader, motsättningar korruption och kriminalitet.

Den nation vars barnmorska Garibaldi blir delar inte historia, kultur, ekonomi, sociala strukturer – det som förenar är språket.

Och det är ju inte heller alltid Garibaldi hälsas som befriare – romarna vill inte veta av honom och när han invaderar Sicilien så tror bönderna att Italia är namnet på Victor Emmanuels gemål – någon stat eller nation – inbillad eller verklig med det namnet känner de inte till eller drömmer om att tillhöra.

Om Garibaldi suttit kvar på ön Caprera och ägnat sig åt att roa sig med sina otaliga älskarinnor så skulle kanske det vi känner som Italien idag bestå av tre stater.

En nordlig del med Turin som huvudstad, en i mitten på stöveln med Rom som huvudstad och så en sydlig del som inkluderade Sicilien där Neapel blev huvudstad.

Alla dessa stater hade fått utvecklas efter sina egna förutsättningar och därmed hade de alla varit mer välmående i dag. Vid tiden för Italiens enande var Neapel en av Europas mest utvecklade och rika städer.Och så på den staden i dag! Ett sopberg!

Man ska alltid akta sig för dem som talar om nationen – vare sig de vill slå samman eller dela upp regioner. De vill bara säkra sig själva en bättre ställning.

Det är detta Marx och Engels vill påminna oss om när depåpekar att proletariatet inte har något fädernesland. Det innebär inte att man inte ska försvara sin nation. Men man ska aldrig tro att speciellt mycket bättre om man ritar om gränser på grund av inbillade skillnader mellan grupper som inte är riktigt lika.