Att jag inte bloggat på tre veckor beror inte på att jag haft semester eftersom jag aldrig har semester. Arbete ger livet dess mening och man vill ju inte upphöra att leva.

Men skrivlusten har varit begränsad den här perioden – andra får återkommande depressioner – jag däremot förlorar återkommande  tron på att verkligheten kan förändras genom diskussioner om rätt väg i politik eller ekonomi eller vad som är bra eller dåligt inom kulturen.

Visst kan verkligheten förändras till det bättre – vid ritbordet eller i handelsrummet. Kylskåpet har betytt mer för mänskligheten än 100 radikala manifest.

Så kanske man bara skulle ägna sig åt att utveckla Kraft&Kultur? 

Men efter mer än en veckas absintkur i Marseille ser jag ljusare på möjligheten att påverka människor genom diskussion. Och om man inte kan vinna nya själar så kanske man åtminstone kan få den mörka sidan att inte vinna dem. Diskussionen bör hållas levande så att de som sprider idéer om den starka statens nödvändighet på grund av individens svaghet blir mer återhållsamma i sitt kolporterande.

Till mitt muntrare sinnelag bidrar också att jag varje dag kan gå ner till Prado och se på fotbolls-VM.

Jepp. Fotbolls-VM!

Beach-fotboll. Mycket roligare än vanlig fotboll. Kräver större snabbhet och bättre teknik än vanlig fotboll. Små planer, femmanna-lag. Det är som att se en match som ständigt utspelar sig i straffområdet. Man spelar tre perioder om tolv minuter.

I VM:s inledningsmatch ser jag Italien med Maradonas (nyligen erkände) son utklassa Solomonöarna.

Dagen efter spelar Senegal sanslöst starkt mot ett Frankrikecoachat av Cantona.

Det här är fotbollens framtid. Vem vill se en massa långsamt tänkande ardennerhästar springa runt på mittfältet?

Pausunderhållningen är dessutom mer tilltalande än vad du kan få se i allsvenskan. Men hur kan man uppföra dansnummer i så små bikinis?

Och jo, jag vet. Hur kan man trivas i Frankrike? Men jag är inte i Frankrike. Jag är i Marseille.

Jag ska förklara skillnaden i de kommande bloggarna.