Lyssnar på en sällsynt grinig Naomi Klein i PI:s lördagsintervju. Människan påstår att hon bara uttalar sig om sådant där hon själv gjort ”first hand research” om.
OK, men då är antagligen problemet att hennes ”brain is second rate”.
Tur förövrigt att någon meteor inte slagit ner på jorden de senaste 30 åren och vållat skada.
Då hade säkert Milton Friedman, CIA och de rikaste i det land där rymdstenen slog ner fått skulden för katastrofen.

I Atlantic Monthly påpekar Greg Easterbrook att risken ökat för att vi ska träffas av en stenbumling från rymden som är så stor att den kan utplåna allt liv i stora regioner och orsaka elände och missväxt i de delar av världen som inte direkt träffats.
Nej, det är inte så att de där små (nåja, en del kan vara flera kilometer i omkrets) nomadiska himlakropparna blivit fler – det är istället antagligen så att vi tidigare beräknat riskerna fel.
Dallas Abbot som är geofysiker vid Columbiauniversitetet är den som utvecklat de nya teorierna. Hon hävdar att felet med de gamla beräkningarna är att de byggt sin statistik på antalet träffar genom historien – men man har utgått från meteorer och rymdstenar som slagit ner på fasta land. Men merparten av jordytan är vatten – och just det – där har de också slagit ner väldigt stora rymdkroppar – räkna in dem så börjar risken för nya nederlag att verka obehagligt stor.
Dessutom har forskarna insett att riskberäkningen inte enbart kan bygga på träffar – vare sig det är på land eller i vatten.
Meteorer kan orsaka stor skada genom att explodera när de närmar sig jorden. En grupp forskare anförda av Richard Firestone har pekat på hur en lång period med drastiskt kallare klimat utlöstes av att två stora asteroider exploderade ovanför Kanada för 12.900 år sedan. I klimatförändringens spår utplånades tusentals djurarter.
Så justerat med talen för himlakroppar som exploderat utan att träffa jorden – men ändå orsakat stor skada och med talen för rymdstenar som slagit ner i världshaven blir statistiken olycksbådande.
Samtidigt ger de nya beräkningarna en ökad medvetenhet om faran – och därmed kan vi handla och förbereda oss.
Men i en understreckare i Svenska Dagbladet i dag menar Olof Mathé efter att ha läst Nissam Talebs bok ”The Black Swan” ”att betydelsefulla händelser inte kan förutses” .
Taleb resonerar kring det ”okända okända”, alltså det vi inte vet om att vi inte vet om (till skillnad från sådant som vi vet om att vi inte vet om).
De exempel som anförs i understreckaren är något märkliga: ”Vem hade kunnat förutse elfte september, murens fall eller Titanics undergång? Viktiga händelser förannonseras sällan.”
Ett av problemen med elfte september är just att det fanns underrättelseenheter som hade förutsett en sådan händelse, men inget gjordes.
Rätt många hade också förutsett murens fall. Kanske inte exakt klockslag men tecknen var ju rätt tydliga och när det gäller Titanic så varnades skeppet för att isberg låg i dess väg men varningarna nådde aldrig bryggan.

Ett annat exempel som anförs är bolånekrisen i USA – men även där fanns det varnande röster. 
Ska vi tala om ett ”okänt okänt” så måste det vara något som vi med all tillgänglig kunskap inte ens vagt kan föreställa oss – och vad skulle det egentligen vara?

Mathé verkar tro att den som visar skicklighet på marknader genom att handla med forwards och optioner vare sig det gäller valutor, råvaror eller som i mitt fall el vågar chansa på det som aldrig hänt ska hända.
Men så är aldrig fallet – skickligheten ligger i att förutse när det som mycket sällan eller ”bara nästan” hänt ska hända igen eller fullt ut.

Och då kommer man långt med att förutsättningslöst samla så mycket data som det bara går och sedan lika fördomsfritt analysera detta.