I Dagens Arena har Per Wirtén en lustig liten text om min och Johan Norbergs bok om Naomi Kleins Chockdoktrinen.

Han hävdar att vi drivs av vår sexism – vi kan inte förhålla oss på annat sätt till kvinnor än att vi vill klä av dem. Förvisso en fullt naturlig böjelse, jag brukar dock förbehålla min fru den förmånen; man är ju litet gammaldags så där.

Och så kör Wirtén det där gamla tricket med att höger och vänster förenas i sin avsky av den kloka reformismen – så därför kan jag och Johan förenas i en attack mot Naomi Klein.

Men det jag och Johan förenas av är en avsky för dem som ljuger ihop historier och förvanskar fakta. Vi har tillsammans pekat på mängder av fel och lögner hos Klein.

Men Wirtén bemöter inte våra resonemang.

Han säger bara att i det stora hela så  har hon ändå rätt.

OK.

Handsken är kastad.

Det är uppenbart så att Per Wirtén är för obildad för att kunna se igenom Naomi Kleins uppenbara lögner.

Nej, fel av mig. Det finns ju gamala texter och böcker som visar att Wirtén är påläst och har en fungerande hjärna.

Så vad har hänt?

Har man merparten av sitt tänkande liv varit beroende av sossehusses välvilja – då slutar man till slut att tänka själv. Och det är ju det Wirtén gjort. Han har blivit en trött och litet sliten gårdvar för en reformism som inte längre vet vad den ska reformera.

Wirtén vågar inte bita den hand som föder honom så han har slutat tänka.

Och det betyder att han snart står utan jobb.

För Wirténs funktion har varit att ge socialdemokratin ett tänkande alibi; kolla vi reflekterar. Vi tänker. Vi är kritiska.

När du slutar med det Per – vilken nytta tror du husse har av dig då?