I kväll firade Timbro en del av sin trettioåriga verksamhet: bokutgivningen.

Jag var inbjuden som en av talarna med uppgift att "grilla utgivningen".

Här är första halvan av talet.

I morgon kommer resten – samt de märkliga diskussioner som följde därefter... 

 "Jag förknippar alltid Timbros bokutgivning med andra människors försök att bestraffa mig; att få mig att lida.

På den tiden jag arbetade på en fin socialliberal tidning så fick de ibland lust att straffa mig för att jag – som en i tidningsledningen sade: drog ner tidningen i rännstenen.

Och när jag skulle straffas så fick jag i uppdrag att åka på ett Timbroseminarium och rapportera eller så fick jag recensera en bok från Timbro.

Tanken var att det inte kunde finnas ett värre straff för en vänsterradikal skribent än att ägna tid åt Timbro.

Men på samma gång så trodde man sig ju vara säker på att få en negativ text levererad – och svenska socialliberaler har aldrig varit riktigt bekväma med Timbro.

Jag minns när jag återvände från en presskonferens där jag intervjuat Per Ahlmark om ett Tingstenurval han gjort.

Min text var entydigt positiv till både Ahlmark och Tingsten (”Tyranniet begär förtroende” är fortfarande en alldeles utmärkt samling texter.)

Jag kallades in till personer i tidningsledningen som undrade om det var fråga om någons lags ironi. Jag menar p-e-r-a-h-l-m-a-r-k. ”Boris– du kan väl inte tycka han är b-r-a”.

Men jag var inte ironisk då – och jag är det inte nu när jag säger att brottningen med några av Timbros utgåvor har betytt en hel del för mig: Nozicks Stat, anarki och utopi eller de tre stora Hayekutgåvorna. Inte för att jag varit så där väldigt överens alltid – utan därför att dessa tänkare tvingat mig att reflektera över egna ståndpunkter och ibland ändra dem.

Men….om man ska recensera Timbros bokutgivning så borde man väl börja med att diskutera olika linjer i utgivningen och vilka strömningar i tänkande och samhälle som de är uttryck för.

Men låt oss göra tvärtom. Låt oss studera omslagen och utseendet på det som givits ut under alla dessa år.

För jag tror att den som studerar ytan kommer att förstå enhel del av vad som rör sig därunder. Och så är jag ju dessutom en ganska ytlig typ.

Jag tror att Timbro genom åren – intressant nog – haft den formmässigt märkligaste utgivningen av alla svenska förlag.

De omslag som till exempel är tecknade, och – en del andra också – för tanken till de skrifter som ges ut av små starkt troende sekter som Jehovas vittnen – eller militanta små vänstersekter – sådana som gillade Enver Hoxha eller Sendero Luminoso.

Kan de formmässiga likheterna i alla de tre fallen, Timbro, Jehovas vittnen och små vänstersekter bero på att man i alla de tre fallen tror att de yttersta dagarna snart är här:

Jehovas vittnen väntar på Domedagen – då vi alla ställs inför vår herre och vägs och mäts. Men så har det ju inte blivit.

Vänstersekterna väntar på världsrevolutionen – efter vars seger vi alla – om vi har tur – får gå ut på åkern och slita. Men så har det ju heller inte blivit.

Timbro väntade länge på den borgerliga valsegern  – då staten skulle monteras ner till en övervakningskamera – utan fungerande inspelningsordning. Ja, valseger blev det,men så mycket annat blev det väl inte…

Ja, det finns något knepigt med formen i Timbros utgivning, något som säger att vi är inte här för det långa loppet. Världen som vi känner den är ju snart borta.

Mattias Svensson har förvisso sprungit Lidingöloppet Ultra, men den organisation där han arbetar och dess förlag verkar mer inriktade på sprinterlopp.

I det gamla Japan fanns de herrelösa samurajerna som lommade runt på landsbygden och de var egentligen inte så intresserade av att hitta en herre att tjäna, intressantare var att hitta någon man kunde mäta sina krafter mot…

De var precis som den vilda västerns gunslingers…vem drar snabbast…

Är det inte så vi kan förklara Timbros utgivning? Mycket av skrifterna beror på att ett gäng triggerhappy debattörer går upp och nerför gatan och utmanar andra i frågor som offentlig sektor, skattetryck, sjukvård eller utrikespolitik.

De drar snabbast, vinner duellen och så går de upp på Timbro och visar: kolla vad jag nedlagt…och så blir det en bok…eller en pamflett

Men – låt oss gå tillbaka till utseendet.

Det finns en annan slags bokutgivning som till utseendet påminner om Timbros – och det är den ryska samizdatlitteraturen från 1970- och 1980-talen. De samizdatböcker som fick omslag verkade ha fått dessa formgivna avikonmålare som livnärde sig på enbart vodka. Dålig vodka.

Och kan inte likheten i utformning av bero på att Timbrosskribenter, liksom samizdatförfattarna uppfattade det som om man stod inför enövermäktig motståndare.

Samma typ av känsla kan antagligen få till följd att man formar sina omslag på samma sätt.