Jag vilar ut efter tre dagars Slovenienfestival. Varje år ordnar Kraft&Kultur på våren en festival för att fullskaligt presentera ett land. Förra året var det Kuba, en festival som blev lyckad trots den kubanska ambassadens sabotage och konstanta hot mot dem som ville medverka. En annan sak som försvårade den festivalen var kubaners litet vaga uppfattning om tid, för att inte säga rum. Programmet blev litet flytande och det som skedde kunde möjligen använts som empiriskt underlag för avancerad forskning i partikelfysik. Schrödingers katt är inget mot frågan om det klockan 14.00 kommer att vara kubanska författare eller boxare som framträder.

Så i år ville vi ha ett mer disciplinerat folk – så det blev mitt hemland Slovenien som presenterades i tre dagar på Enskilda galleriet. Detvar seminarier med filosofer, författare och arkitekter, utställningar av målare och skulptörer, körsång, en katolsk mässa. Kranjska klobasa (världens godaste korv) med surkål. Pop med Katrinas.

Och så i går kväll en lång middag med de författare,filosofer och arkitekter som föreläst under festivalen; och det är under denna middag som fortsatte långt in på natten som jag kom att tänka på en underlig debatt som förts på en del bloggar. Det som diskuterats har varit frågan om det proletära klasshatet och under middagens diskussioner (som bland annat fördes mellan två filosofer som brottades med katolska frågeställningar och det slovenska författarförbundets marxistiske ordförande samt en totalhedonistisk aforistiker och så….nåväl – det fascinerande var hur långt från varandra många befann sig från varandra rent ideologiskt – men det innebar bara en vänlig nyfikenhet: men hur kan du tycka så, varför kan du tycka så?

Och jag påmindes om alla diskussioner jag åhört som barn under somrarna i Slovenien, och denna vilja att resonera sig framåt. Närmare sanningen.

Antagligen är det så att i mitt hemland bevaras de sista resterna av det som var positivt i det habsburgska imperiet; blandningen av kulturer, nationer och religioner och det intellektuella utbytet mellan dem.

Under diskussionen kommer vi in på den marxistiske litteraturkritikern och kulturteoretikern Raymond Williams och den marxistiske ekonomen Ernest Mandel (man blir litet rörd när en nythomist visar sig ha läst dem – hur många i dagens svenska vänster har gjort det!).

Och jag kommer att tänka på Williams och Mandel inte baraförenades av sin materialism, och av att de båda var renässansmänniskor – devar också båda väldigt milda; för att inte säga blida personer.

”Klasshat?!?” skulle Williams och Mandel sagt, och konstaterat att det är väl möjligen den totalt oreflekterade känsla som vägleder härskande skikt när deförtrycker och massakrerar arbetande människor som är missnöjda och protesterar.

Eller så är klasshat ilskan hos småborgerliga element som inte riktigt finner sin plats i samhället, sådana som Pol Pot, Mao Zedong eller Robespierre, litet mindre begåvade, men ack så lömska män. De höjer hatets fana.

Men vanligt hederligt hårt arbetande folk känner inte hat – de samhälleliga förhållanden som det arbetande folket levt och lever under innebär istället att sammanhållning, solidaritet och logiskt tänkande premieras och leder till framgång (jo, jag vet vi har inte sett så mycket av det de senaste tjugo åren i Sverige…ledarskapskris…)

Bara den som kommer från medel- och överklassen – men som inte kan hävda sig i konkurrensen om jobb kommer att känna hat – för vad ska de göra: de kan ju inte bilda en fackförening och säga: vi representerar de litet mindre smarta överklassynglen och vi kräver vår rätt.

Funkar inte!

Alltså får man utnämna sig till talesmän för proletariatet och tredje världen och i klasshatets namn kasta tegelsten.

När jag ställs inför sådana människor kommer jag alltid att tänka på min vän fackklubbsordföranden Matts Nilsson som efter Göteborgskravallerna klev in till demonstrationsledningen och sade: Vi har haftmöte i klubbstyrelsen. Vi tycker rånarluvorna ska arkebuseras. Men, sa han, detkan ju vara litet svårt att ordna. Men släpper ni in dem i dagensdemonstrationståg så åker vi hem.

Så möter du folk som yrar om vikten av proletärt klasshat –var så säker på att de inte i någon mening kommer från proletariatet.