Den kommande veckan ska det brittiska parlamentet diskutera hur och på vilket sätt man ska få använda mänskliga embryon (eller hur man nu ska beteckna det; alltså delar av människor som tillväxer hos en "djurvärd" – och så ska man diskutera abort (de konservativa har lyckats häkta på den frågan – förvisso en prestation).

Jag får allt svårare för politiker – och när det gäller dem som är verksamma på de brittiska öarna så undrar jag om de inte väljs till sina platser på grundval av vilka väljarna tror kommer att bli mest underhållande. Litet Big Brother helt enkelt – vi sätter in den, och den och den konstiga människan i containern så får vi se vad som händer.

Och dessa figurer ska nu alltså diskutera regleringar av sådant som befinner sig i genetikens och biologins frontlinjer – det här är människor som på sin höjd ska diskutera rävjaktens vara eller inte vara.

Det finns en vanlig invändning mot mitt resonemang och den säger att det man behöver för att lagstifta på det här området är en moralisk hållning – det är utifrån den som vetenskapen ska regleras; inte utifrån en uppfattning om vad som är tekniskt möjligt.

De senaste veckorna har en katolsk biskop dundrat om ”Frankenscience”– men avsikten är ju inte att skapa människor utan att ”odla delar” som kan användas för att bota sjukdomar eller åtminstone lindra sjuka människors lidande.

Förvisso finns där också möjligheten att skapa exakta kopior av barn för att på så sätt få till exempel ett barn som kan donera benmärg till ett cancersjukt syskon.

”Hur ska ett sådant klonat barn känna sig när det fått veta varför det kommit till världen” säger kritikerna.

Antagligen blir barnet stolt över att ha kunnat hjälpa sitt syskon, och jag har en stark känsla av att ett sådant donatorbarn kommer att vara extremt efterlängtat och älskat av sina föräldrar – och hela sin familj.

Jag kan inte se minsta lilla skäl att på något område i sig förbjuda forskning. Vi har i dag lagar som skyddar människor – om forskningen skulle producera resultat som bryter mot dessa lagar så får väl myndigheterna agera då och enbart då.

Vi lever fortfarande med myten om den galne vetenskapsmannen– forskaren som forskar därför att han vill förslava människan. Alltför många människors världsbild har uppenbarligen formats av att de tidigt läste Stålmannenoch sedan inget mer när de blev äldre – men hörni; jag kan försäkra er – allavetenskapsmän är inte som Lex Luthor.

På tal om barn så kommer man att tänka på familjer. Genomled i går kväll Wes Anderssons Darjeeling Limited.

Nu har jag sett hans senaste tre filmer – varje gång lockad av den positiva kritiken. Varje gång har jag känt mig lika besviken. Gillar man filmer om dysfunktionella familjer så kan man väl lika gärna se om gamla avsnitt av Saltkråkan. Farbror Melker är en mer sammansatt och trovärdig förvirrad fadersfigur än de pappor (frånvarande eller närvarande) Andersson bygger sina filmer kring.

Darjeeling Limited säger dig inget om Indien, utan formaliserar och kondenserar Wes Anderssons minnen av de Bollywoodfilmer han sett i pårökt tillstånd. Säger möjligen litet om Andersson, absolut ingenting om andra människor eller världen.

Den goda kritiken beror antagligen på att filmkritiker ofta är ganska sluskigt klädda personer – så möter de Anderson som åtminstone lägger sig litet vinn om sin garderob.

Aha, tänker filmkritikerna – en estet – då måste väl hansfilmer också vara estetiska – ja, titta – avstämda och genomtänkta färgskalor.Ojojoj, stor konst, suckar de.

En höjdpunkt under dagen var när jag framträdde på kyrkkaffet i St Clara-kyrka för att bland annat diskutera vad som är radikalt. Det blev ett mycket givande och upplyftande samtal med människor som vill litet mer – men som ändå präglas av en tydlig ödmjukhet.