SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Chefredaktörens blogg / The Bronx och Brooklyn II: Breslin

The Bronx och Brooklyn II: Breslin

För två år sedan var alltid New Yorktabloiderna det första jag läste vid frukosten på någon diner i Park Slope – för varje dag hade de flera uppslag om rättegången mot Lou Eppolitto och Steve Caracappa.
De var två stycken polisbefäl som i åratal hade arbetat åt maffian. Först genom att sälja information om vilka i maffian som gått med på att tjalla, därefter genom att åta sig kontraktsmord åt Tony ”The Gaspipe” Casso och hans kompanjon Burt Kaplan.
Den första bok jag nu ser när jag går in i bokhandeln på sjunde avenyn är Jimmy Breslins nya reportagebok: The good rat.
Mästaren är tillbaka och den här gången berättar han just historien om Casso, Kaplan, Eppolito och Caracappa .
Han varvar utdrag ur rättegångsprotokollen med minnesbilder från sitt liv som reporter, ett liv där en av de saker som gjort honom stor är hans förmåga att etablera kontakt med gangsters och få deras motvilliga respekt. Han berättar hur han kunde följa en rättegång en hel dag, därefter ta en blöt middag och intervjua folk samtidigt och så avrunda dygnet med några timmar på nattklubb. Sådana reportrar finns inte länge konstaterar han; dagens journalister är annorlunda – när de lämnar rättegångssalen så åker de till en hälsoklubb, tränar litet och så beger de sig hem till förorten där de sitter och sippar på litet vin tilsammans med sin fru och tävlar om vem av dem som är tråkigast.
Breslin har alltid skrivit fascinerande maffiaskildringar – inte på grund av att han omger gängmedlemmarna med mystik utan just därför att han lyckas beskriva dem i all deras alldaglighet och futtighet – maffian; det är de där grabbarna som inte riktigt kunde sitta still i skolan och som inte var så där över sig smarta. Den dödsdans som Breslin beskriver i The good rat har inte sin grund i intrikata intriger och maktspel – det är ganska obegåvade människor som aldrig riktigt förstår vad som sker, som därför lätt blir paranoida och som för att inte ta några risker hellre fäller än friar och därför lägger ut kontrakt även på gamla vänner.

den 19 april 2008