Hem / Chefredaktörens blogg / Adhd som accessoir

Adhd som accessoir

I dagens kolumn i Metro behandlar jag det faktum att allt fler som barn stämplas med etiketten “adhd” eller i vuxen ålder kommer ut som bärare av adhd.
I dag fanns en märklig artikel om just detta i Svenska Dagbladet. En kvinnlig socialdemokratisk heltidspolitiker i Stockholm berättade om sin adhd. Jag fattade aldrig vad hennes problem bestod i – det verkade mest vara att hon hade svårt att passa tider.
Adhd har blivit vår tids tuberkulos. På 1800-talet ansågs det att riktiga konstnärsjälar hade tuberkulos – så det var litet fint att gå i salongerna och småhosta och torka sig i mungipan med lilla spetsnäsduken alltmedan arbetarklassen hostade lungorna ur sig på riktigt.
Adhd finns, men vuxna använder adhd för att ge sin slapphet en aura av att det är ett tecken på något finare – kvinnan säger i intervjun att hon ibland låter sin adhd-sida ta över när hon vill bli mer kreativ.
Detta är också ett tecken på viljan att skylla brister i den egna personligheten på fysiska faktorer som är svåra att påverka – eller så skyller man på bakomliggande trauman.
Det är som den våg av självbekännelser som började rulla upp på offentlighetens strand för 20 år sedan; alla de som i bok efter bok berättade om att alla deras misslyckade förhållanden och sociala relationer berodde på att de blivit sexuellt utnyttjade som barn och först när de i vuxen ålder lyckades frigöra dessa undertryckta minnen så förstod de varför allt blivit så fel.
Visst utnyttjas barn på vidriga sätt – se bara på det som grävs fram kring det gamla barnhemmet på Jersey i dag – men det blir ett hån mot dessa verkliga offer med alla dessa av psykologer framkallade “minnen”.
Den andra intressanta artikeln fanns i dagens Guardian. Den största studien hittills visar att Prozac är ungefär lika effektivt som placebo.
Visst finns det depressioner. 1945 räknade man med 50 depressioner per 1.000.000 personer i Storbritannien. I dag tror man att det är 100.000 depressioner per 1.000.000 personer.
Visst diagnoserna var kanske sämre förr, vården mindre utbyggd.
Men ändå...
Britterna arbetar kortare veckor, är friskare fysiskt, äter bättre än någonsin men depressionerna skulle ökat med 190.000 procent. Fast det är klart, ser man på deras fotbollslandslags prestationer så kanske depressionen är begriplig.
Om det nu inte är så att läkemedelsindustrin och de som vill ha en stark stat som kramar ihjäl oss gemensamt underblåser de enskilda individernas strävan att söka efter en förklaring på sitt tillstånd – en förklaring som ligger utanför individen själv.
Är du arbetslös, arbetar du för mycket, ensam, hypersocial, trött, manisk, får du aldrig ett ligg, är du sexmissbrukare, har du dåligt ölsinne, dålig aptit, för mycket aptit – spelar ingen roll – allt kan förklaras med att du är sjuk. Du är deprimerad. Här har du en Prozac.
De forskare som Guardian konfronterar med resultaten av studien säger bara: Men det har vi ju vetat hela tiden.

den 27 februari 2008

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Adhd som accessoir