Jag borde veta bättre än att ge mig in i diskussioner om kultur och statsstöd – det är som att klä av sig naken på groggverandan ocjh låta myggorna ta för sig.
Man dör inte, men det är så satans irriterande att inte få njuta av eau-de-vie och sockerdricka ifred (jo, jag vet – det är litet märkligt att någon från Balkan ska upprätthålla era dryckesseder men efterson ni svenskar saknar kulturellt sjävlförtroende så ser jag det som min plikt.)

Nå, men kulturarbetargnöl var det ju som vi skulle prata om – sedan jag angrep tanken på statsstöd till Mana – inte för att Mana är en dålig produkt – utan för att tidningar och magasin ska klara sig på egen hand så råkar jag ständigt in i diskussioner av samma slag och motpartens huvudtankegång kan alltid formuleras ungefär så här:
“Men Boris, mångfalden, tänk på mångfalden – om inte staten garanterar de små tidskrifternas utgivning så går de under. Eller så måste de kommersialisera sig”.
Absolut , säger jag. De ska kommersialisera sig och så påpekar jag att den gamle austromarxisten Ernst Fischer som alltid brottades med problemet med alienationen grubblade på om inte just en kommersiell hållning var själva grundvalen för det arbetande folkets kamp – man säljer sig inte billigt utan organiserar sig, man sätter sig inte i riskabel skuld – och; varför inte: startar ett eget företag.

Då brukar folk stirra mig, dels för att de inte vet vem Ernst Fischer var. Han var en – som de flesta österrikiska marxister ursinnigt självständig herre – och en framstående konstkritiker och kulturteoretiker. Dels stirrar de för att de inte kan förstå hur någon som utger sig för att vara marxist kan diskutera frågor om prissättning och likviditetsprinciper i samma andetag som han funderar över arbetarrörelsens organisering.

Så då fräser de: “Men konsten ska vara radikal och frigörande.”

Då måste jag alltid svara med: “Och hur radikalt och frigörande är det att vara beroende av staten? Och så kan man fylla på med Fischers konstaternade att formen alltid är konseravtiv, men det gäller att göra innehållet radikalt.
Är jag på humör så citetar jag Ernst Fischer igen: “Om konsten vill vara sin sociala funktion trogen måste den uppvisa världen som möjlig att förändra. Och delta i denna förändring”.
Men konst i dag diskuterar eller visar sällan världen såsom den är – då skulle den få intressera sig också för vetenskap och teknik och produktionens villkor.

Så jag brukar aldrig bry mig om att dra min favorit-Fischer: “Ju mer effektiva, perfekta och fulländade våra maskiner blir, desto mer uppenbart blir det att människans storhet ligger i att hon aldrig blir fulländad.
Det skulle aldrig de här personerna förstå.

Alienationen kommer i alla dess former alltid att finnas där – därför att den har många grundvalar. Och det är en drivkraft för den skapande människan.

Nåja, andra tider, andra marxister, och nästa gång jag går på krogen på Söder så är det lösskägg som gäller.