Hem / Chefredaktörens blogg / Dylans domare dumma

Dylans domare dumma

Nej, Bob Dylan har aldrig varit min kille riktigt.
Varför vet jag inte egentligen.
Möjligen blev han omöjlig för oss som växte upp på 1970-talet i Sverige på grund av alla kretiner som klockan ett på natten på varenda fest greppade en gitarr, rullade in sig i en wiltonmatta och sjöng: lay, lady lay.
Men om jag hade läst Ali Esbati och Åsa Linderborg innan jag läst Karl Marx skulle jag antagligen inte vara marxist i dag.
Det enda jag egentligen gillat med Dylan är “The basement tapes”, men det är ju The Bands förtjänst och så “Slow train coming” – för att den är så enkel och oförställd.
Men på tal om “Slow train coming” – frälsningen kommer på outgrundliga vägar. Läser idag på tåget hem en lång artikel i magasinet “Uncut” om Dylan och vad som format honom. Allan Jones essä placerar in Dylan i en lång countrytradition och säger att det är där han hör hemma. Ingen annanstans.
I oktober 1966 dör Woody Guthrie.
Dylan ringer genast Guthries manager Harold Leventhal och sägar att jag uppträder närsomhelst, varsomhelt och hursomhelst på en hyllnings- och minneskonsert.
Det kommer att dröja nästanett och ett halvt år innan Dylan gör det.
Hans första framträdande efter den motorcykelolycka som nästan tog hans liv blir just på minneskonserten för Woody.
Alla är där, Baez, Seeger, Paxton, Collins och Odetta och jag kan nästan se hur Pete Seeger överväger att gå och hämta hagelbrakaren och skjuta inävlorna ur Dylan när han kompad av The Band öser sig igen om tre av Woody Guthries sånger. E-le-k-t-r-i-c-i-t-e-t! Neeeej! Men då och under de kommande åren så är det så uppenbart att Woody är Dylans kompass när han rör sig genom fientlig terräng där alla kallar honom svikare. Woody är Dylans aknare när han försöker finna ro.
Efter konserten drar sig Dylan åter tillbaka tlll Nashville. Det var ju därhan fann ro för “John Wesley Harding” som spelas in på bara litet mer än nio timmar. Under arbetet med texterna fördjupade han sig hela tiden i Kung James bibel oc Hank Williams och Woody Guthries hela produktion.
Och som Gillian Welch konstaterat om texterna på den skivan: “The language has the elevetad quality of biblical writing. Everything seems to mean more than it ought to”.
Ku-Klux-Klan-musik, muttrade kulturradikalerna då, litet tyst dock, Dylan var fortfarande vänsterikon.
Och ett år senare kommer “Nashville Skyline” och den radikala amerikanska vänstern bara kräks – en i verklig mening renodlad countryskiva inspelad med alla de främsta studiomusikerna i Nashville; fan bara snutar, rednecks och sydstatare lyssnar väl på country?!
Men den tanke som artikeln andas, men aldrig riktig artikulerar är att det finns två sorters radikalism; den populism som finns bland småbrukare, sharecroppers och gruvarbetare i Appalacherna och de lyssnar på den countrymusik som växer ur koraler, psalmer och många olika länders folkmusik. Det är country, bluegrass, men också Woody, Ramblin Jack och...Bob Dylan.
Så finns det struntförnäm provokationspop: Janis Joplin, Steppenwolf, Country Joe and the Fish och Doors. Och Dylan fattade nog aldrig riktigt vad alla de där halvnakna kroppsmålade universitetsstudenterna ville under 1960- och 1970-talet.
Efter Nahville Skyline är aldrig Bob Dylan riktigt mer en del av den unga medelklassens proteströrelse i västerlandet.
Men Jones artikel berättar för oss att det var han nog aldrig heller egentigen. .
Han kom från en annan, och mer ursprunglig radikalism och fattade nog aldrig riktigt det där med flower power.
Det gjorde nog inte Woody heller.

den 1 februari 2008

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Dylans domare dumma