Jag har nyss upptäckt författaren Tim Parks och några nätter efter styrelsemöten på Sommarøya ute i det arktiska havsbandet läser jag hans senaste samling ”The Fighter”.

Han skriver som de bra mellanviktarna boxades på 1960-talet– smidigt, snabbt men ändå med en förmåga till märkligt tunga kroppslag, som när han skriver om Elfriede Jelineks uttalande: ”Mitt språk och jag satt och tittade på TV en kväll eftersom vi inte kunde gå någonstans”.

”Vi som läst 'Greed' önskar att det hade förblivit så” konstaterar Parks.

Jag delar inte hans litterära smak, har litet svårt för Becket och Lawrence men Parks lyckas faktiskt få mig att betrakta dem på nytt sätt – kanske värt att försöka sig på en omläsning?

En svit essäer om italiensk politik från Machiavelli över Mussolini till Berlusconi är också så där egensinnigt spänstiga. Parks vägrar acceptera tanken på att Macchiavelli egentligen menade något annat än det han skrev – Parks säger att det är bara vår uppfostran som tvingar oss att försöka tro det.

Mest gillar jag dock hans essä om fotboll där han konstaterar att "spelet är som bäst när det rör sig på gränsen till det våldsamma". Absolut, säger vi som anser att Cantona var den störste.