Så har jag då kämpat mig igenom Ian Rankins förhoppningsvis sista roman om kommissarie Rebus.
Det har varit en hård kamp de senaste gångerna – man läser boken bara för att man läst alla de föregående – och det skulle kännas som att förstöra investerad tid att inte läsa den senaste i raden.
Men det är väldigt länge sedan det hände något i den här serien – om Rankin i stället skrivit en enda Tolstoj-tjock episk deckare om kampen mellan Rebus och Cafferty och skildrat hur Edinburgh förändrats de årtionden sviten utspelar sig; fram till avslutningsboken där ryska oligarker börjar placera det de plundrat från sina landsmän i skotska oljefält och fastigheter – då hade det kunnat bli ett mästerligt verk. För i varje bok har det funnits partier som varit glimrande.
Men istället för komprimering och koncentration så har vi fått 17 böcker (där kanske tre håller måttet) – och istället för att utveckla alltmer sympati med Rebus så har man ju de senaste fem böckerna tröttnat på hans envishet, ständiga rökande och krökande – men det är inte Rankins mening – han vill att vi ska känna ömhet och beundran inför den gamle dinosaurien Rebus. Men det blir tvärtom, man sitter och hoppas på den där meteoritsvärmen som ska ta kål på även den här dinosaurien, precis som den gjorde med hans föregångare.

Men det är ingen gåta att romanerna om Rebus är så lästa och uppskattade – den moderna mainstreamdeckaren lever just på upprepning och förutsägbarhet och lättlästhet – inget ska förändras eller utvecklas. Du ska känna igen dig.