En lång period av resande och maratonmöten är över – förhoppningsvis blir det mer tid för bloggande nu. Nyss hemkommen från Norge – och för er som är trötta på glögg (och vem blir inte det – är det verkligen en dryck för män?) – så kan jag rekommendera följande dryck jag provade i Norge; för det är ju ändå trevligt med något varmt den här tiden på året:
Börja med att förvärma två kraftiga koppar.
Koka up 1 dl vatten, låt det småsjuda under lock, blanda med två teskedar brunt socker.
Ta en dl maltwhisky, gärna cask strength.
Häll kokande sockervatten i en mugg, whisky i den andra.
Sätt eld på whiskyn.
Häll över whiskyn i vattnet.
Whiskyn kommer att fortsätta brinna eftersom vattnet är varmare än alkoholen kokpunktstemperatur.
Häll den brinnande drycken fram och tillbaka mellan muggarn anågra gånger. Det ska förstås vara släckt i rummet.
När du tröttnat på att showa, droppa litet citronskal i de båda muggarna och drick.

På vägen hem läser jag le Nouvel Observateurs senaste nummer med ett tema över delningen av Palestina 1947. Balanserade, koncisa beskrivningar av skeendet. Nästan sorgsna i tonen som om en kall analys av det som hände och förutsättnignarna bara innebär insikt om att inget går att göra; att indiver och folk kan bära på en sådan historia att båda parter rent rationellt kan motivera sitt beteende – utan att vi andra som är utomstående kan göra annat än fördöma båda parter.
Bildmaterialet är dessutom fantastiskt – betrakta bilden av den grupp av unga män som överlevt Buchenwald (en del har fortfarande fångkläder) som står på däck medan fartyget Mataroa seglar in i Haifas hamn. Betrakta deras blickar – de har varit i helvetet – och de är här för att erövra land och skapa sig hem och en stark stat som kan skydda dem. Vem kan kritisera dem? Vem kan vädja till deras medkänsla? Ingen visade ju dem någon medkänsla de där åren i förintelselägret. Vem brydde sig därute i världen?
I stort sett ingen.
Och vem kan annat än förstå det palestinska motståndet?
Två små folk drivna in i krig med varandra av omvärlden – och det mest tragiska är kanske att efter 60 år av kamp har palestinierna att välja mellan två olika politiska strömningar som båda är lika korrumperade och usla – de får valet mellan ebola och ett skallerormsbett att verka lätt.
Och israelernas civila samhälle har deformarats av den ständigt pågående ockupationen av de andras mark. Även den som ockuperar för en god sak deformeras till sist.

Men – återigen – allt detta mediala intresse för denna konflikt – det finns ungeäfr 20 konflikter i världen där de humana och geopolitiska aspekterna gör det till viktigare konflikter än den här.
Och jag kan bara anta att detta mediala intresse beror på samma antisemitism som gjorde att ingen egentligen brydde sig om de som satt i lägren.