Sådärja. Nu återupptar jag min kampanj mot Naomi Klein – kvinnan som killarna på Guds verkstad däruppe i himlen monterade ihop dagen efter den stora firmafesten. Det var därför de glömde att stoppa in logikcentrum i hjärnan på henne. Shit happens. Synd bara att det ska drabba den politiska debatten.
Paranoia är nog det som förenar alltför stora delar av de som anser sig vara vänster och de som anser sig vara höger. Den senaste veckan har jag bloggat dåligt beroende på – som vanligt – mycket arbete – men mest beroende på att mitt vänstra öra har drabbats av någon märklig infektion och nu är tre gånger större än det högra. Och det är rött, varmt och bultar och gör ont.
Harald Ullman säger att det är ett tecken från Gud; att han däruppe vill säga till mig att jag borde lyssna litet mer; och som Harald avslutade: i morgon när du vaknar kommer du dessutom att märka att din tunga krympt väldigt mycket – och vad tror du det är en vink om? Men på dagarna hankar jag mig fram i fjortontimmarspass med hjälp av amerikanska migräntabletter – det enda som funkar när man flera dagar i sträck ligger på 39 graders feber (och nej, jag har inte gått till doktorn – jag har ett företag att sköta – det värsta som väl kan hända är att örat lossnar och man klarar sig bra med ett öra).
När man kommer hem på kvällarna efter sådana arbetspass är det bara att vackla till sängen – men man är ändå så speedad och febrig att man inte kan sova. Men man orkar bara inte stå upp.
Alltså kollar man på film i datorn. Den här veckan har det varit säsong 5 av 24. Ni vet den där serien där hjälten Jack Bauer (Kiefer Sutherland) tar alla chanser att tortera USA:s fiender eftersom de har kunskap om någon giftgas eller missil med kärnvapenladdning som onda terrorister ska låta drabba oskyldiga amerikanska medborgare. Och alltid – alltid! – står högt uppsatta amerikanska politiker i maskopi med terroristerna. I säsong 5 är det självaste presidenten som samverkar med terroristerna. Det här är en underbar serie att se på när man är febrig och alla omvärldens konturer är ligga vaga som en hägring i ökning. Allt svajar, det är inte ens säkert vad som är svart och vad som är vitt.
Det märkliga är att jag i tre år trott att serien var ett tecken på hur liberal man är i den värld som producerar drama för film och TV i USA – det här var ju en serie som handlade om hur den politiska eliten och storföretagen för snöd vinnings skull offrade sina egna medborgare.
Och så läser jag en intervju med en av seriens skapare – och han visar sig stå litet till höger om John Birch society – men delar deras världssyn: en konspiration av kommunister och judar och terrorister från tredje världen kontrollerar statsapparaten i USA.
Ta nu och läs Chockdoktrinen, samma absurda tanke på att det är en konspiration och dold agenda bakom allt som sker.
Och – manus till 24 skulle lika gärna ha kunnat skrivas en Naomi Klein som lärt sig skriva litet snabbare och spänstigare.