Hem / Chefredaktörens blogg / Roosevelt revisited: vårt krig med naturen

Roosevelt revisited: vårt krig med naturen

Det får bli ett litet uppehåll i dag i min anti-Klein-kampanj – men den fortsätter i morgon; och ser ut att bli längre än tre avsnitt. Istället känner jag ett visst behov av att diskutera reaktionerna på min kolumn i Metro i dag – reaktioner som blivit märkligt upprörda.
Det enda jag egentligen påtalar är att sopsortering är en ganska fånig verksamhet – instiftad av en stat som inte bryr sig ett dugg om vilket miljösvineri det statligt ägda Vattenfall ägnar sig.
Vi medborgare däremot ska tvingas till att sortera glas och metallkorkar – det finns de som tvättar ur mjölkkartongerna för att återvinningen ska fungera bättre.
Och visst – vi står inför stora miljöproblem; men det har mänskligheten alltid gjort. Mänskligheten växer och det inneäar att en relativt statisk natur ställs inför påfrestningar och en motsättning mellan natur och människa uppstår.
Då gäller det att lösa motsättningen genom att betvinga naturen på ett begåvat sätt som inte skadar den. Naturen är inte vår jämlike. Naturen är inte vår vän. Naturen är vår fiende (jo, så är det faktiskt; men just därför ska den behandlas med respekt).
I går diskuterade vi ju Theodore Roosevelt – som faktiskt alltid uppvisade ett mycket rationellt förhållningssätt till naturen.
Roosevelt var den förste president som värnade om naturen – under hans tid skapades de första stora nationalparkerna, vilddjursreservaten och en myndighet för övervakning av de statliga skogarna.
Men han bröt med John Muir, grundaren av Sierra Club, den stora amerikanska organisationen för naturvänner därför att Muir ansåg att bevarandet av naturen kom före människans intressen.
Roosevelt ansåg att människans plikt var att rationellt utnyttja naturen – ett rationellt utnyttjande var grunden för nationens välstånd påpekade han. Det rådde aldrig något tvivel om att skog skulle fällas, floder dämmas upp och mineraler brytas – men det skulle göras på ett sätt som inte i onödan skadade naturen.
Så egentligen klyvs miljörörelsen redan där; å ena sidan Muir och miljötalibanerna – å andra sidan Roosevelt och de som älskar naturen men som också inser att mellan människa och natur råder det alltid kamp.
Problemet i dag är Roosevelts ståndpunkt nästan inte finns. Antingen är man miljötaliban eller så struntar man i naturen.
Lustigt vad mycket Roosevelt det blir – för i morgon fortsätter anti-Klein-diskussionen med frågan om det finns en radikal, demokratisk imperialism – och då kommer vi inte undan Theodore Roosevelt.

den 7 november 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Roosevelt revisited: vårt krig med naturen