Hem / Chefredaktörens blogg / Anti-Klein I: Deadwood

Anti-Klein I: Deadwood

Så var det då dags att ta sig an vad som kommer att bli höstens bestseller i den svenska Blavatsky–vänstern (efter Madame Blavatsky, rysk överklasstant som ville alla väl och som trodde på självavandring, levitation och allmän vidskepelse, vilket väl förklarar hennes tro på snällheten som revolutionerande kraft) – och ni förstår förstås att jag talar om Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”.
Det kommer att bli en diskussion i tre delar och i dag börjar vi att tala om något helt annat än Naomis nojor, vi talar om en historia som börjar 1874 när trupper under general Custer hittar guld i Black Hills. Det blir inledningen till en guldrusch, och i hålan Deadwood samlas alla som kommit till bergen för att vaska eller gräva sig till rikedom – det är där man köper sin utrustning, berusar sig på whisky smaksatt med kakao (vanligare än du tror – det var för att dämpa den jävliga smaken av dåligt destillerad bourbon), spela poker och tärning eller förlusta sig på någon av bordellerna.
Vill du följa historien så gör det gärna genom att köpa boxarna med HBO-serien “Deadwood” – i de stora linjerna är det en korrekt beskrivning av skeendet; dessutom fantastiska skådespelarinsatser av framförallt Ian McShane som den totalt amoraliske hormånglaren Al Swearengen. Enbart dialogen gör det till den kanske den bästa serie som gjorts för TV, och dialogen har desutom det högsta FPM-talet hittills – alltså “fuck-per-minute”, det är när man räknar alla grova svordomar , kötteder och könsord aom uttalas.
Deadwood växte fram i ett territorium som var helt fritt – det ingick inte i någon delstat och den ordning som etablerades där fanns inte som en följd av att statsapparatens långa arm nådde dit – utan där rådde allas kamp mot alla; vilket inte med nödvändighet innebar en utveckling mot att de starkare förtryckte de svagare utan snarare rörde man sig mot en ordning byggd på allas insikt om att även i en stad fylld av cowboys, hasardspelare, horor och guldgrävare så måste man följa vissa regler. På mycket kort tid skapas här en ordning och en jämvikt mellan olika intressen, man väljer sina egna styresmän och sheriffer.
Som TV-serien så kraftfullt gestaltar så är det först när politikerna på delstatsnivå och i Washington vill skaffa sig kontoll över Deadwood och inlemma staden i den rådande ordningen som den stora laglösheten utbryter. Att politikerna vill kontrollera Deadwood beror på att rövarbaronerna och de stora gruvbolagen vill åt fyndigheterna. Så länge Deadwood kontrolleras av de människor som sökt sn frihet, lycka och framgång här – så länge kommer inte rövarbaronerna att kunna få kontroll. Alltså måste politikerna se till att Deadwood blir en del av unionen. George Hearst, pappa till William Randolph Hearst är den första rövarbaronen som skaffar sig makt över en fyndighet, och därefter köper han upp fler. De små gruvägarna ger upp, tar pengarna och drar.
I TV-serien är denna slutstrid mellan rövarbaronen Hearst och Deadwoods grundare komprimerad och inte exakt i detaljerna – men som sagt – de stora detaljerna är rätt – seriens skildring av Deadwood visar vad som hände i hela USA under denna tid. Med hjälp av detektivbyrån Pinkerton skaffade sig det amerikanska monpolkapitalet makt långt in på 1920-talet genom utpressning, mord och misshandel.
Så man kan säga att Hearst tillämpade vad Klein skulle kalla en chocktaktik för att krossa Deadwoods strukturer.
Men innebär det att det är rätt att ställa marknaden till ansvar för detta? Fundera på det till i morgon då vi ska diskutera relationen mellan Deadwoods sheriff Seth Bullock och Theodore Roosevelt.
Till dess kan ni koppla av med det här klippet ur serien. Bordellägaren Al Swearengen tar emot en av Hearsts drängar som ska överlämna ett ultimatum.

den 4 november 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Anti-Klein I: Deadwood