SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Chefredaktörens blogg / Kall koreansk vinter, men inga kalla fakta

Kall koreansk vinter, men inga kalla fakta

Ibland vet jag inte riktigt vad som styr min läsning. En period har jag läst en massa böcker om USA:s väpnade styrkor – egentligen utan något för mig själv tydligt mål. Jag ville bara veta mer. Nu är jag inne i en period då jag läser mer och mer om USA:s underrättelsetjänster. Någonstans där mittemellan hamnar David Halberstams ”The coldest winter: America and the Korean War”.
Som vanligt är Halberstam (sorgligt nog numera  död efter en olycka) så där enastående som bara amerikanska politiska undersökande journalister verkar kunna vara – men det är ju egentligen bara fråga om ordentligt fotarbete. Läs alla dokument, hur obetydliga de än kan verka. Intervjua alla, hur obetydlig deras roll än kan verka. 
CIA:s historia är en enda lång berättelse om missbruk, paranoia och inkompetens – och man kan tänka sig att deras misstag inte kan upprepas av någon annan amerikansk spionorganisation. Men som Halberstam visar så var det fullt möjligt; Douglas MacArthur som ledde de amerikanska styrkorna hade en egen underrättelsetjänst som styrdes av Charles A Willoughby, en man som beundrade Franco och som skrev antisemitiska och rasistiska pamfletter.
Till och med den värsta tokdåren i CIA, Frank Wisner, ansåg att Willoughby var en man som struntade i fakta och styrdes av ideologi – och då ska ni veta att Wisner gillade att knåda till fakta så de passade hans uppfattning om hur allting verkligen förhöll sig.
”The coldest winter” är en märklig historia om hur en hel organisation anpassar sig till ledarens önskemål: MacArthur hoppas att kineserna inte skickat in trupper för att backa upp nordkoreanerna. Alltså väljer hans underrättelsetjänst att bortse från alla krigsfångars vittnesmål om att kineserna förflyttat hundratusentals man över gränsen.
Inte ens när egna spaningspatruller rapporterar kinesiska trupper på marsch mot amerikanska positioner tror man på det. Så kan det inte vara.
Följden blir en serie svidande nederlag.
Och när jag läst den här boken inser jag att det verkar finnas ett annat magnetfält som styr min läsning den här hösten; jag läser om dumheten – om vägran att se verkligheten sådan som den är. Varför så många av de böcker jag läser handlar om det förstår jag själv inte riktigt – men snart ser jag väl ljuset.

den 31 oktober 2007