Så då dömdes Stureplansprofilerna till fyra år, och mest förundrad blir jag över så många debattörers tvärsäkerhet, oavsett om de pläderar för ett frikännande eller för en fällande dom. Man kan inte undgå att minnas detta märkliga rättsfall från 1973 i Storbritannien. Fyra RAF-piloter sitter och krökar på den lokala puben, En av dem säger att hans fru är litet kinky – hon kan inte bli sexuellt upphetsad om hon inte har sex med flera män samtidigt om gruppsexet måste ske i form av ett rollspel där männen låtsas våldta kvinnan. ”Om ni har sex med henne så ska ni inte bry er om hennes protester” säger mannen – det visar bara att hon är tänd. Några timmar senare tar sig de tre männen in hos sin väns sovande hustru och våldtar henne i flera timmar trots hennes gråt och vädjanden och protester – mannen har bara ljugit av skäl som ännu är oklara. De ställs inför rätta och fälls – och fälls igen i högre instans. De borde förstått anser rätten. Exemplet finns i den snart utkommande stora skildringen av våldtäkten i det moderna samhället; historikern Joanna Bourkes ”Rape: a history from 1860 to the present”. Jag ser fram mot den – Bourke har ju tidigare levererat den tänkvärda ”An intimate history of killing”, som får alla att förstå vad det egentligen innebär att döda och hur det förändrar den som utför dådet – eller dem som ser det utan att vilja, våga eller kunna ingripa. Men jag ser det som litet problematiskt att skildringen börjar så sent som 1860. Våldtäkt är ett strukturellt fenomen i samhället, men dess orsaker och verkan är ju helt olika under antiken, feodalismen eller i dagens statsmonopolkapitalistiska samhälle, och man kan inte förstå våldtäkterna i dag om man inte ser hur deras innebörd förändras genom historien. Ska man filosofera över domen över Stureplansprofilerna så är det rättens märkliga uttalande om att ett nej är ett nej. Det tyder på en fundamental oförmåga att förstå en del sexuella praktiker som de facto faktiskt inte är straffbelagda; en del människor gillar att tillfoga varandra smärta under den sexuella akten – om utövarna är genuint och nästintill obegripligt påverkade av sprit och droger så att inte ens deras reptilhjärna fungerar – kan de då verkligen anses vara i stånd att förstå ett nej? Kan man begära det av dem? De har ju ändå gemensamt som tänkande vuxna gått in i en situation som sedan urartat. Invändningen att man faktiskt kan straffas för handlingar man begår i alkoholpåverkat tillstånd i andra sammanhang fungerar inte. Du får inte köra bil berusad. Punkt slut.Du får inte slå andra människor. Punkt slut. Men var finns lagutrymmet som förbjuder S/M-folk att ha sex i berusat tillstånd. Finns det inte? Blir det hela inte litet knepigt då? Måste vi i så fall inte alltid räkna med att den här sortens saker kan hända? Våldtäkt är ett sanslöst stort problem – vi har alla de där skitiga vardagsvåldtäkterna inom äktenskapet då tankad man ska visa att han är man. Våldtäkt ska när det kan bevisas dömas stenhårt. Som alla andra övergrepp. Men nu får de här S/M-tomtarna avsevärt hårdare straff än de unga män som knivmördade en familjefar nyligen – jag förstår helt enkelt inte riktigt. Varför?