Hem / Chefredaktörens blogg / Dumheten som drivkraft III: Dexter

Dumheten som drivkraft III: Dexter

Kopplade av i natt med ”Dexter in the Dark” – Jeff Lindsays nya bok om rättsteknikern som har en litet märklig hobby; han uppsöker och mördar andra mördare – sådana som undkommit rättvisan. Jag är sedan länge trött på seriemördarlitteratur, men Dexter är ganska OK – mest antagligen för att han skriver ganska rapp dialog och för att miljön och intrigen är så märklig – Dexter är adopterad och hans pappa polisen insåg snart att Dexter inte är som andra eftersom han har en obändig lust att såga itu sina medmänniskor. Så antingen får polispappan se till att adoptivsonen blir inlåst innan han hinner inleda sitt seriella mördande – eller så får han försöka se till att den mordlust som lille Dexter har styrs in på sådana banor att samhället på något sätt har nytta av dem – Dexter blir en styckmördande vigilante. Men verklighetens seriemördare är ju aldrig smarta som Dexter (eller Hannibal Lecter); det som utmärker dem är tvärtom att de är litet mer korkade och asociala än vi andra. Jo, jag vet – Bundy hade en IQ på 124. Och? Att det betraktas som så mycket i seriemördarsammanhang säger en del om det skrået. Att seriemördare lyckas bli seriemördare och mörda många beror inte på att de är intelligenta – det beror på att de är korkade och så avvikande att ingen riktigt vill umgås med – det är därför de så länge undgår upptäckt.

den 11 oktober 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Dumheten som drivkraft III: Dexter