Alltför många tror inte att dumhet existerar – tanken på att en del människor är litet mer korkade än andra bemöts med argument som: men han eller hon är säkert bra på någonting annat. Men skulle vi säga om en överviktig person att: nej, inte är han tjock, han är säkert bra på någonting annat. Dumhet precis som fetma är ett tillstånd hos en individ, och ofta är det ett självvalt tillstånd. Ingen föds dum – ingen är heller dömd att bli det och förbli i det tillståndet. I varje samhällsformation genom tiderna har många människor vaknat varje morgon och känt sig osäkra och otillräckliga inför det som väntar dem under dagen. Livet i sig innebär ansträngning och förändring och det är helt enkelt omöjligt för alla att alltid hinna med i förändringen när en bransch försvinner eller en gruva inte längre går att bryta lönsamt eller när den tekniska utvecklingen gör att det du tillverkat dagen innan inte längre behövs – en del anpassar sig inte efterhand och lär sig nytt eller flyttar dit där jobbben finns – utan väntar sig att bli försörjda. Jag kommer att tänka på det när jag läser klart historieprofessorn Martin Malias ”Historys locomotive” – om hur revolutioner uppstår och formar nya världar. Det är en märklig bok – sönderbruten och rapsodisk – jag får en känsla av att Malia inte hann riktigt klart innan han dog men att den i ofullgånget skick ändå blev utgiven efter litet redaktörsputs. Men att texten inte slipats till med teorins sandpapper och fått alla fogar tätade gör att vi får syn på en av del av där faktorerna som annars städas undan i historieskrivningen både till höger och vänster. En av de faktorerna är just dumheten – det är de litet mer korkade som tar till våld mot det bestående samhället. Eller snarare så tar de till våld därför att samhället inte består. Att världen som de känner den snart kanske inte längre finns. Ibland är revolutionen egentligen en kontrarevolution fastän det fladdrar röda fanor på dess barrikader. De närmaste dagarna så tänkte jag blogga om just detta: dumhetens roll i historien.