Konst ska konstra till dina minnen

Konst ska få dig att reflektera, tänka efter, försöka förstå.
Konst som beskriver det som hänt och som bara får dig att nicka igenkännande åt de tidstypiska beskrivningarna i romanen, målningen eller för den delen: TV-serien är ju bara fördummande.
Vad har vi för nytta av att känna igen oss i en förfluten tid? Det är väl viktigare att vi inte känner igen oss och från det vi vet och kan i dag försöker förstå det vi var då? Eller?
Och det är egentligen det min kolumn i dagens Metro handlar om.
Ganska många har hyllat TV-serien ”Upp till kamp” och en del av hyllningarna har ofta varit att alla detaljer är så tidstypiska och korrekta; rätt sorts jeans och porslin. Precis de frillorna hade man.
Och? Än sen?
Och i otaliga intervjuer har regissören Marcimain tjatat om just detta – hur man letat tidstypiska detaljer och miljöer.
Men om alla dagens kulturkoftor kan sitta i sina stora soffor och mysa och säga: åååååh, det är på pricken – så har ju Marcimain och Birro misslyckats.
Kulturkoftorna ska ju sitta där och känna skuld, fundera på hur de kunde vara så dumma och de ska börja ifrågasätta sina liv och hur de i dag ska kunna bidra till att främja mänskliga rättigheter, demokrati och det arbetande folkets frigörelse.
Att jag den här sommaren på något sätt försonats med Bertolt Brecht och hans syn på dramatiken beror nog på att det serien ”Upp till kamp” representerar blir allt vanligare; igenkännande och känslor blir viktigare än distans och analys.
Ett konstverk som behandlar det förflutna ska inte få dig att uppleva känslan av att ”åh, just så där var det” – den ska istället skapa insikt och ge dig känslan: ”åh, men just så där trodde jag att det var – men så var det ju inte”.

den 12 september 2007

• ANNONSERING
• PRESS
• KONTAKT
• EN DEL AV KRAFT&KULTUR