SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Chefredaktörens blogg / Konstnärliga kappvändare

Konstnärliga kappvändare

Det har gått några veckor sedan Ingmar Bergman dog. Nästintill ingen har i sina minnesord diskuterat hans aktiva och medvetna ställningstagande för nazismen. Maria-Pia Boëthius är en av de få som försökt. Reaktionerna var obefintliga. Och varför accepterar man i det offentliga samtalet Bergmans trollande med årtal och siffror? Kan man inte räkna? Den enda debatt som tillåts ta plats är den som rör frågan om han var en så stor konstnär som det sägs. Men hur kan den frågan överhuvudtaget diskuteras utan att man diskuterar hans politiska hållning när han närmar sig 30-årsåldern? Det är ju inte ett kromboffande 12-årigt skinhead i Sheffield vi pratar om här. Men så kallade skapande konstnärer och intellektuella har ju alltid haft en förmåga att ställa sig in hos överheten, oavsett vilken överhet det gäller – bara de får fortsätta ”skapa”. Och för alltför många verkar själva ”skapandet” utgå från att de anser sig vara förmer, och i besittande av en djupare insikt och därför inte bara anpassar de sig till reaktionära regimer och ideologier – de anammar dem fullt ut. Jag påminns om det genom Mirella Serris ”I redenti” – den obehagliga historien om hur en stor del av de italienska intellektuella och konstnärerna blev aktiva fascister redan på 1920-talet i sin konst och verksamhet hyllade Benito Mussolini. Efter andra världskriget så försvinner de inte ur offentligheten – de räddas kvar i den av Palmiro Togliatti och kommunistpartiet PCI. Partiet anser sig behöva intellektuella, men har inga. De gamla fascistisk intellektuella behöver ett parti. Men har inget. Åktenskapet föll sig ganska naturligt alltså, eftersom det också bara egentligen innebar att de intellektuella bytte lojaliteter från en totalitär härskare till en annan. Gång efter annan räddar kommunisterna också fascister från att ställas inför rätta för det de gjort. Och man påminns om Bergman när man tar del av skildringen av Roberto Rossellinis karriär – under 1940-talet gör han tre glödande propagandaspelfilmer som hyllar fascismen och denitalienska krigsmakten. Direkt efter fascismens fall förvandlas han till anti-fascist och börjar förbereda ”Rom – öppen stad”.

den 9 september 2007