Hem / Chefredaktörens blogg / Kalifornien X: Bastardviner bäst

Kalifornien X: Bastardviner bäst

Kan man tänka sig vindistrikten i Napa Valley och Sonoma eller längs med Russian River utan de italienska invandrarna?
Jo, antagligen utan dem – men inte utan Italien eller snarare Toscana som en förebild för många av dem som bor här. Regionen lanserar sig mycket målmedvetet som ett amerikanskt ”Tuscany” .
Men det innebär inte att det du upplever här är ursprungligt och att man här bevarat det ursprungligt italienska.
Vill du uppleva det ska du åka mot Healdsburg, passera denna trevliga lilla ort och så åker du några kilometer och stannar sedan vid Teldeschis vingård. Provningsrummet är litet och jämfört med andra i omgivningen oansenligt, och de anställda som turas om att stå där bakom disken har blå T-shirts, ofta litet svettblöta, om de nyss avslutat ett pass på fälten eller i lagret.
Dan Teldeschi gör viner som man gjorde förr i Italien, som en av vinprovarna säger; druvsorterna växer litet hur som helst på fälten; de har det mesta, mest Zinfandel, men också mycket Petite Sirah, Carignane, Cabernet, Cinsault, litet, litet Gamay och litet Valdiguie.
När han häller upp en Cinque Terre från år 2000, eldigt, alkholstarkt med smak av körsbär och blåbär odlade i en helt annan och mer smakrik värld blir vi blir böjda att hålla med honom när han placerar gårdens viner i samma klasser som ”supertuscans”.
– Gårdarna härikring är ofta mycket noga med att säga att deras bästa viner är 100 procent zinfandel, och så ser de ner på våra litet mer vildsinta blandningar. Men det blir som i Italien,”supertuscans” fick ju först inte den vanliga kvalitetsbeteckningen – men i dag vill ingen betala stora pengar för en kvalitetsstämplad chianti medan du kan ta hur mycket som helst för en ”supertuscan”.
Under dagarna i vindistrikten läser jag John Dickies ”Delizia” – historien om hur det det italienska köket formade och förenade den italienska nationen. Visst var de regionala köken olika, men kärleken till kokkonsten var lika grundläggande överallt; från Palermo till Turin.
Men det som kännetecknade det italienska köket tidigare – improvisationsförmågan, möjligheten att variera en rätt allt efter säsong eller miljö är nu på väg att försvinna i en allmän ingenjörshysteri – nu fastställer man till exempel exakt hur en pesto ska tillagas och vad den ska innehålla för att få kallas pesto.
Kokkonstens dödgrävare. Samma sak är det med dem som inte inser att de stora vinerna skapas av stora konstnärer – inte av tröga farmare som år ut och år in skördar samma druvor på samma jord. Det är därför franska viner bara blir tristare och tristare, hur mycket odlarna där än yrar om sitt "terroire".

den 19 augusti 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Kalifornien X: Bastardviner bäst