Hem / Chefredaktörens blogg / Kalifornien IX: Kollektiv individualism

Kalifornien IX: Kollektiv individualism

Den i mitt tycke något märkliga filosofen Josiah Royce menade i början av 1900-talet att Kaliforniens klimat och natur bidrog till att skapa en speciell personlighetstyp som präglades av självständigt tänkande, individualism och rättframhet. En argumentation som inte kan stämma därför att det inte finns ett kaliforniskt klimat och en kalifornisk natur. Området kring San Diego är ett helt annat än det i Big Sur och Ukiah och norröver visar upp helt annan miljö.
Så det är som att säga att Västerbotten och Katalonien frambringar en och samma personlighetstyp.
Men visst präglas kalifornierna – oavsett ursprung – av sin individualism; ett bra bevis för detta är deras med amerikanska mått mätt förmåga att kämpa och agera kollektivt.
Den som tror att individualism står i motsatsställning till fackföreningar bör studera delstatens historia – gång på gång har stora grupper organiserat sig för att få bättre villkor.
Tydligast har det varit bland lantarbetarna.
Arbetet på de stora odlingarna har alltid huvudsakligen utförts av fattiga immigranter – under 1800-talets senare del var det kineser, japaner och filippiner som plockade bomull, sallat, frukt och grönsaker.
Lagstiftningsvägen såg man till att deras kvinnor och familjer inte kunde få komma in i landet – tanken var att de skulle vara billigare i drift då. Men resultatet blev egentligen bara att immigantarbetarna upplevde att de inget hade att förlora; möjligen hade de inte varit lika kampvilliga om familjerna varit med.
Arbetsköparna och jordägarna lyckades länge försvaga motståndet genom att spela ut vita arbetare mot dem med annan hudfärg – men när IWW – den anarkosyndikalistiska fackföreningen som vill samla alla arbetare i en enda organisation kommer till Kalifornien 1906 får de spontana, tillfälliga sstrejkerna stadga och struktur när IWW:s agitatorer börjar formera motståndet på fälten. Tio år senare har de tiotusen lantarbetare av alla nationaliteter som medlemmar och under dessa åren har kampen varit hård och blodig.
1912 försöker IWW etablera sig i San Diego men mord, lynchningar, offentlig misshandel och tortyr gör att de aldrig får ett ordentligt fäste. Året efter står slaget om villkoren på Durst-ranchen utanför Sacramento. När polisen slår till mot ett protestmäte mot de extremt usla villkoren börjar skottlossning och vilt slagsmål. När allt lugnar ner sig är distriktsåklagaren, et sheriffbiträde och två arbetare döda.
Två IWW-ledare – Blackie Ford och Herman Suhr – anses som ansvariga, fängslas och döms till livstids fängelse.
IWW:s historia i Kalifornien visar att just därför att de som bodde där var individualister så krävde de respekt – och därför blev den kollektiva organiseringen en nödvändighet.

den 9 augusti 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Kalifornien IX: Kollektiv individualism