SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Chefredaktörens blogg / Varför denna tystnad om Bergman?

Varför denna tystnad om Bergman?

Den där våren för trettiofem år då min far förde en lång, envis och hopplös kamp mot kräftan, den våren motades vi på skolan i väg för att se Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”. Som kader i Sveriges kommunistiska ungdomsförbund (marxist–leninisterna) hade jag ingen större lust att gå; varför öda tiden med 90 minuters småborgerligt känslopjunk?
Men när jag lämnade mörkret i biografen – ett mörker lika djupt som det i rummet med alltid fördragna gardiner där pappa låg och dog – så var det med en obegriplig känsla av lycka och frihet. Jag hade just sett en film om döden, döden och döden och ändå kände jag mig fri och levande.
De kommande åren berusade jag mig på Bergman. Jo, berusa är nog rätt ord – den där stadigt stigande känslan av klarsyn, insikt, yrsel och så kanske ibland illamående dagen efter.
Men hur mycket jag än läst om Bergman och hans filmer och uppsättningar har jag inte riktigt förstått vad det är i hans scener ur livet som så uppenbart talar rätt in i min hjärnbark och fortfarande alltid höjer halten av serotonin.
Men så kom då den där förbannade intervjun där Ingmar Bergman berättade att han inte förrän 1945 då förintelselägrens portar öppnades tagit avstånd från sina ungdomsårs nazism.
1945! Han måste alltså ha varit medveten nazist – inte bara sisådär i allmänhet begapad i Hitler – för 1943 skrev Arvid Fredborg så här i sitt stora reportage ”Bakom stålvallen”:
"Det är mycket, som SS-organisationen har på sitt samvete…Hur många judars, polackers och ryssars liv, de ha på sina samveten, skall man kanske aldrig kunna konstatera. Antalet judar, som avrättats, torde i varje fall överstiga 2 miljoner och säkerligen har minst 1 miljon polacker avlivats.”
Redan året dessförinnan hade en ledare i Dagens Nyheter konstaterat om nazisternas framfart mot judar att: ”Slutmålet tycks vara den fysiska förintelsen”.
I Hugo Valentins stort uppslagna artikel i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning i oktober 1942 slår historiken fast minst 700.000 judar mördats i Polen. Artikeln citeras i väldigt, väldigt många tidningar runtom i landet.
Bergman satt inte isolerad på en öde utan kunskap om vad som skedde – 1944 blir han Sveriges yngste teaterchef i Helsingborg, han sätter upp Macbeth och ser Hets som filmats efter hans manus få premiär. Det är ingen finnig tonårsyngling vi talar om som är rädd för sin högerextremistiska prästpappa, det är en man som fyllt 25 år!
De egna ståndpunkterna de mörka åren frammanade nog senare en del av demoner Bergman genom sin gärning och sitt verk försökte fördriva, och bidrog därmed till hans storhet som konstnär.
Men en kritikerkår som liksom inte låtsas om de där mörka åren är inte kritiker, enbart bårlärkor och sarkofagtuppar som frambringar ljud vid mästarens begravning.

den 1 augusti 2007