Varje år så konserverades 250.000 ton sardiner i Monterey på Cannery Row.
Så en dag (ja, faktiskt – det gick väldigt fort) försvann sardinerna occh idag är Cannery Row en sådan där väldigt vanlig galleria där man flyttar in krimskramsbutiker i vackra gamla industrilokaler. På stranden nedanför – som tidigare var västvärldens största uppsamlingsplats för fiskrens och därmed den mest stinkande platsen i solsystemet – hålls idag kurser i dykning och kajakpaddling. Vad gjorde man av allt fiskrens?
Varför sardinerna försvann är som sagt fortfarande ett mysterium, och nu är det ett lika stort mysterium att de efter mer än 30 år är på väg tillbaka i bukten (något som Corby Cummer rapporterar om i senaste Atlantic Monthly) – men det största mysteriet av allt är att ingen verkar äta sardiner – men ändå så är hyllorna i svenska snabbköp alltid välfyllda med just olika former av sardiner. Märkligt.
Sardiner är ju sanslöst gott, inte bara i konserverad form – stekta och friterade med bara litet bröd till är den en definitiv delikatess. Men ingenstans i Monterey hittar jag sardiner i någon form på restaurangernas menyer.

Stadens museum visar ett stort urval ur Eastmaninstitutets samlingar av amerikanskt foto. Bilderna från 30-talet är som vanligt helt överlägsna nästan allt annat – vem kan väl matcha Dorothea Lange och hennes kollegors skildringar av depressionsåren.
Men det som mest berör mig är bilderna från amerikanska inbördeskriget, jag försöker förstå varför – men på något sätt så känns de som porträtteras som mer oförställda, vi ser människor där dödskräcken och förtvivlan framstår tydligt.
Kan det vara därför att fotografiet var en ny konst? Ingen fattade vad fotot innebar?
Decennierna därefter lär sig folk att förställa sig.
Kanske.
Men varför berörs jag så av bilderna av döda på det amerikanska inbördeskrigets slagfält.
Lik kan väl inte förställa sig?
Eller är det så att fotograferna såg saker på ett annat sätt. Kanske var det de som var mer okonstlade och är det därför jag berörs?