Hem / Chefredaktörens blogg / Kalifornien IV: Hemma hos Citizen Kane

Kalifornien IV: Hemma hos Citizen Kane

När vi lämnar Los Angeles så berättar Los Angeles Times att den stora Hearstvillan i Beverly Hills är till salu – slanta upp sisådär en halv miljard så är den din.
Hearsts stora kärlek, älskarinnan Marion Davies fick huset i en uppgörelse med Hearsts fru och de fem sönerna. Hon visade sig – trots sitt extrema supande – vara en smart affärskvinna som genom fastighetsaffärer byggde upp en egen ordentlig förmögenhet.
När Hearst dog var hans imperium egentligen redan knäckt och alla hans bolag var satta under förmyndarskap – det som knäckte honom var fackföreningarnas uppmaning till bojkott av Hearsts alla tidningar (och så gjorde ju Rooseveltregeringen allt den kunde för att försvåra tillvaron för William Randolph) – i en situation där Hearst samtidigt var kraftigt belånad och annonsintäkterna minimerades av depressionen så befann sig Hearst plötsligt i en situation där alla kurvor pekade neråt och ingen ville låna ut pengar. Det fascinerande här är att radikala krafter genom folklig mobilisering kunde välta en fientlig mediekoncern.
På eftermiddagen rullar vi in in San Simeon där Hearst uppförde sitt slott; en märklig skapelse; inte alls så smaklös som jag väntat mig. Det märkliga är att han orkade utveckla och bygga på slottet samtidigt som han planerade andra stora byggprojekt (ett vid Grand Canyon) trots att han fick tigga och be om varenda dollar hos de förmyndare som nu hade kontrollen över hans företag. Samtidigt fortsatte han vara aktiv som tidningsman och skrev, skrev och skrev samt lade sig i den dagliga skötseln av dem och den politiska inriktningen.
Allt detta trots att han vid den här tiden passerat 70-årsgränsen.
Hearst var en obehagligt reaktionär herre – som alltifrån det att han drev fram USA:s invasion av Kuba till det att han aktivt arbetade för att USA skulle hålla sig ute ur andra världskriget ständigt lyckades ställa sig på fel sida i de viktiga frågorna.
Men energin hos honom var fantastisk, och denna omättlighet kan man bara beundra – och även om Orson Welles Citizen Kane är en fantastisk film så saknar den rätt mycket för att vara ett bra porträtt av Hearst (Marion Davies var till exempel an ganska bra skådespelare även om hon hade litet talfel och blev nervös av ljudfilmens ankomst; men talfelet brukade botas med några drinkar så att nervositeten släppte innan hon ställde sig framför kameran.)

den 25 juli 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Kalifornien IV: Hemma hos Citizen Kane