I min barndom kunde man fortfarande höra cyklar. Tusentals arbetare cyklade varje morgon vid samma tid för att tillverka knivar, traktorer, filar och måttsatser. 
Och samma mjuka svoooschande hördes när de cyklade hem. 
Jag litar inte alltid på mitt minne – så jag har kollat med jämnåriga; och jodå – de minns samma sak, just det där mjuka svoooschandet. Stora knotiga män, unikaboxen på den kantiga cykelns pakethållare. 
Fast det är ju lika möjligt att jag har bekanta som justerar sina minnesbilder, eller snarare hörselminnen på samma sätt – för att behålla en viss bild av en viss tid – då arbetarrörelsen cyklade till jobbet, men inte var ute och cyklade ideologiskt. 
Majnumret av tidskriften Monocle har som tema ”Pedal politics” och det är så där grafitgråsobra texter om vilka cykelmärken som är coolast, vilka städer som är mest cykelvänliga, här framställs cykeln bara som en accesoar. 
Texterna är så grisdumma att jag inser att vi på Voltaire måste ha ett cykeltema där vi funderar över så viktiga saker som:

• varför är cykel så stort i Frankrike och Italien men inte i Sverige? Har det att göra med en mentalitetsskillnad mellan katoliker och protestanter? Men varför är Danmark då en så relativt stor cykelnation?
• och så ska vi berätta om girots och tourens historia
• och velodromcyklingen – det finns något så märkligt, underbart dekadant med velodromcykling; litet porrklubbsläge över män i trikå som tampar runt, runt. Varför?
• givetvis skriver vi historien om bröderna Fåglum
• och så ska jag försöka utreda om arbetarrörelsen olika sätt att förflytta sig till och