Hem / Chefredaktörens blogg / Det behövs en knäppskalle för att genomdriva förnuftiga lösningar

Det behövs en knäppskalle för att genomdriva förnuftiga lösningar

New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani känns som en allt starkare kandidat inför valet av nästa amerikanska president – och på något sätt så verkar han få folk till vänster i USA att drömma mardrömmar och bli sängvätare – och de argument som presenteras mot honom från det hållet blir allt mer märkliga.
I senaste numret av Vanity Fair hävdar den annars vettige Michael Wolff att Giuliani är olämplig som president bland annat på grund av att Giuliani skulle vara bindgalen och det skulle bevisas av:
– knepigt privatliv, stökiga skilsmässor som också lett till att hans barn markerar armslängds avstånd och då talar vi om Karelinlängd på armarna
– självupptagenhet
– de ständiga vredesutbrotten och humörskiftningarna
När det gäller privatlivet så är det ju så att USA haft bäst fungerande ekonomi när deras presidenter varit promiskuösa och otrogna.
Presidenters och potentiella presidenters barn brukar ganska ofta ha problem med sina föräldrar – eller snarare tvärtom. Det hör nog till verkar det som – och kan knappast vara något som diskvalificerar just Giuliani för jobbet – hans ungar knarkar och råkrökar i alla fall inte konstant – vilket en del andra presidentbarn gjort.
Och så det här med humörsvängningar och vredesutbrott – de allra bästa amerikanska presidenterna har varit kända för sitt vulkaniska temperament och de exempel som Wolff ger gör ju bara att vi känner sympati för Giuliani, som när han öser sin vrede över den vessleägare som ringer in till en radioshow och klagar på inskränkningarna i rätten att hålla den sortens husdjur. Giuliani vrålar åt vessleägaren att han är störd, korka och vrickad som är så upptagen av vesslornas ställning och situation – och Giuliani har rätt – och vi skulle behöva fler politiker som talade om för väljarna att de var besatta av struntproblem.
I Mother Jones försöker Joanne Wypijevski få det till att Giuliani är ansvarig för Guantanamo.
Bevisgången ser ut ungefär så här: Giuliani införde nolltolerans i New York – tanken var att man skulle utrota brottsligheten genom att inte tillåta någon form av lagöverträdelser och sätta ribban lågt; ingen graffiti, inga krossade rutor, ingen som helst småbrottslighet för att på så sätt dränera den personalpool från vilken mer avancerad brottslighet fick sitt tillflöde av villig arbetskraft.
De massiva insatserna av en styrka som byggdes upp till att omfatta närmare 40.000 personer följde inte alltid regelboken – det finns vidriga exempel på övervåld. Men visst var själva principen rätt – det märker var och en som promenerar genom Brooklyn och Bronx i dag. Numera kan du ju till och med röra dig i Bed-Stu efter mörkrets inbrott utan att vara rädd.
Det obehagliga med Wypijevskis artikel är att hon ger en så förljugen bild av hur New York var 1970 – 1990, som om det stora problemet skulle varit att folk sprutmålade fula tags på brandväggar – det stora problemet var att vem som helst kunde gå skallen bortskjuten var som helst och när som helst eller mjälten genomborrad av en knarkarstilett.
Giuliani gjorde New York säkrare, och visst – han var och är en obalanserad, självupptagen manodepressiv kvinnojägare – men kanske var det just därför han nådde resultat?

den 6 juni 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Det behövs en knäppskalle för att genomdriva förnuftiga lösningar