Hem / Chefredaktörens blogg / Maoism med mänskligt ansikte

Maoism med mänskligt ansikte

När jag zappar mellan TV-kanalerna hamnar jag plötsligt i en scen med fladdrande röda fanor, lyckliga, leende, muskulösa kineser och så en massa norrmän.
Hurra, jag inser att en av kabelkanalerna visar filmatiseringen av Dag Solstads berättelse om hur gymnasielärare Pedersen blir frälst av den politiska väckelserörelsen maoismen.
Den första halvtimmen irriterar filmen mig – den rörelse jag själv tillhört skildras som uppbyggd av furstrerade, asociala människor som känner sig missförstådda och som därför vill se ett nytt samhälle.
Men så kommer jag ihåg att det är ju min egen kritik av vänstern jag ser här – det är bara obehagligt att höra andra framföra den; då går jag allt som oftast i försvarsställning.
Och det är en lyckad film, med samma sorgsna och medkännande ton som Solstads underbara roman (och filmen påminner mig om Solstads storhet – det är obegripligt att han inte är mer läst i Sverige, eller Europa eller världen.)
Det är litet märkligt att en sådan roman om den egna rörelsen en gång kunde skrivas av en aktiv maoist – och jag tror det är därför AKP-ml överlevt som en politisk kraft i Norge – om än inte lika stor och stark som på 1970- och 1980-talet. Hos de norska maoister jag mötte och samarbetad med fanns alltid ett större mått av självironi och självdistans än hos svenska eller danska eller finska maoister (de senare blev för övrigt helt galna på slutet och pläderade för gruppsex som lämplig kvällsaktivitet när vi hade konferens och så menade de att vi inte alltid behövde mötas fysiskt; det borde gå att utveckla telepatiska kontakter mellan de nordiska partierna.)
Det finns och fanns i det norska samhället en slags närhet mellan bönder, fiskare, arbetare och intellektuella och en slags demokratisk anda som jag tror gjorde att en del av maoismens tankegångar kunde ympas in på den norska radikalismens träd och utveckla en helt egenartad frukt som bara finns i Norge, en fullt anständig maoism i folkets tjänst. Det som i Kina och andra länder bara belv floskler blev ibland i Oslo, Tromsø eller Trondheim ord sagda på allvar av dem som uttalade dem.
Så egentligen säger Dags Solstads roman och filmatiseringen mer om oss i Sverige och andra europeiska länder än vad den gör om marxismen-leninismen i Norge.
Det var här i Sverige rörelsen shanghajades av sådana som filmens Nina; borgarbarn som liksom alla i sin klass vill ha makt, och om så behövs så är de beredda att försöka leda det folk de egentligen föraktar i en revolution för att störta det bestående och bygga något nytt de själva kontrollerar.
Och när jag ser den här filmen påminns jag återigen om den västerländska maoismens stora fel när jag ser scenen där Nina försöker få en gammal arbetskamrat att förnya sin prenumeration på Klassekampen; hon lirkar och ställer sig in – men vågar aldrig konfrontera arbetskamraten. Var det inte det som gjorde att maoismen aldrig appellerade till det arbetande folket i Europa – de äcklades av den nedlåtenhet inlindad i inställsamhet och smicker – det var en sockermantlad kula som aldrig fann sitt mål.

den 19 maj 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Maoism med mänskligt ansikte