Hem / Chefredaktörens blogg / Turkiets totalitära tystnad

Turkiets totalitära tystnad

En och en halv miljon armenier mördades av turkar och kurder under 1910-talet, och än i dag ju ämnet så känsligt i Turkiet att den som berör folkmordet kan ställas inför rätta eller till och med mördas av någon stollig turknationalist.
Den turkiska frågan blir ju alltmer viktig – ska vi låta dem komma med i EU, vem ska man ta ställning för i den pågående konflikten: regeringspartiet med sin version av fundamentalism light eller militären med sitt hot om maktövertagande om den sekulära staten hotas.
När jag nu läser historikern Taner Akcams: A shameful act och dess noggranna genomgång av hur massmordet på armenier organiserades så känner jag bara en total vrede: vi kan inte släppa in Turkiet i EU så länge företrädare för landet vägrar erkänna det brott som begåtts. En demokrati kan inte vägra se sina brott och inte låtsas om dem. Och vi ska väl bara släppa in demokratier i EU?
Men så slår det mig – vad gör vi med Frankrike – de har definitivt ett ansvar för folkmordet i Rwanda (och det hände ju inte för nästan ett sekel sedan utan bara ett decennium har hunnit förflyta.) Så vi kasta ut dem så länge de inte bekänner sin medskyldighet?
Och vad gör vi med länder som Belgien och Holland som förvisso inte förbjuder diskussion om sina brott under kolonialtiden – men som ju knappast uppmuntrar debatt om de brott som begåtts och hur de kan tänkas forma nationens kultur.
Man bör notera Kemal Atatürk trots allt tog avstånd från massmordet som en föraktlig handling och han menade att den organiserades av en liten grupp och att bara den kan lastas för det som skedde.
Men som Akcam visar, alla – även omvärlden – var medveten om vad som skedde; och turkar och kurder på alla nivåer deltog med frivillig och stor energi i blodsfesten.
Och vill vi hjälpa Turkiet mot demokrati så ska vi nog släppa in dem. Inte för att det är ett bra land, men för att det med all säkerhet blir bättre ju mer kontakt de får med de andra staterna i EU.
Argument mot turkiskt inträde som bygger på att Turkiet inte tillhör den europeiska kultursfären är enbart korkade, och är orsaken till en del av alla de problem som finns med EU. Sammanslutningen borde ju enbart vara till för att skapa en gemensam marknad och underlätta ett fritt flöde av varor och tjänster. Idag påminner den alltmer om gamla sovjetiska ministerier och för att berättiga detta så måste man bland annat ”skapa europeer” och beskydda det som anses som ”europeiskt”.
Men se på den grekiska kulturen och politiska traditionen – eller den rumänska, är inte skillnaden mellan dem och säg norsk eller litauisk kultur och tradition större än mellan ungersk och turkisk kultur?
Och om det nu fanns en speciell ”europeisk” kultur – varför ska den skyddas? Är den livskraftig så överlever den väl det kulturella stormanloppet av turkdisco och vinbladsdolmar?
När det gäller om man ska ta ställning för regering eller armé så tänker jag som jag gör alltmer ofta när det gäller politik säga: jag vägrar välja.
Den turkiska militärmakten är definitivt inget alternativ – i några årtionden har den intimt samarbetat med maffian och fascistiska organisationer – och deras tal om att försvara en sekulär stat och arvet från Atatürk är enbart ett försvarstal för den egna maktpositionen i landet.
Varje parti som bygger sin ideologi på islam kommer jag att betrakta med stor misstänksamhet, och jag ser inget skäl till att undanta Rättvise- och utvecklingspartiet – men trots allt ser det ju ut som om deras västvänlighet kan bidra till att få inlandet i EU och – så de kan säkert under en begränsad tid spela en progressiv roll.

den 18 maj 2007

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Turkiets totalitära tystnad